Vem skall ha rätt att leva?

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefredaktör

 
I denna månads Katolskt magasin uppmärksammar vi Downs syndrom.
 Det har vi gjort tidigare och det kommer vi att göra igen, allra helst just i
 mars då den internationella Downs syndrom-dagen uppmärksammas. Det
går nämligen inte att nog betona vikten av att uppmärksamma personer med Downs, och deras rätt att få leva.

I dagens elitistiska samhälle sorteras människor med en extra kromosom bort redan i moderlivet eftersom de enligt självutnämnda experter anses vara oförmögna att leva ett ”värdigt liv”. Men vad är då ett ”värdigt liv”? Det beror naturligtvis på vem man frågar. Om man exempelvis frågar hedonisten och utilitaristen Torbjörn Tännsjö, som förespråkar allt från abort av funktionshindrade till dödshjälp, blir måhända svaret att det enda värdiga livet är det han själv trivs med. Men om man frågar en person med Downs syndrom, eller någon som har Downs syndrom i sin närhet, kan svaret bli ett helt annat.

För den norska författaren och skådespelaren Marte Wexelsen Goksøyr är livet självt värdigt nog. Hon behöver inte Torbjörn Tännsjös enkelspåriga strävan efter perfektion och likriktning för att känna att hennes liv är betydelsefullt. För några år sedan väckte hon stor uppståndelse då hon gav ut boken Jeg vill leve, som handlade om hennes rädsla för att allt fler människor med hennes kromosomantal ska sorteras ut och mista rätten till liv.

När man läser hennes bok, som närmast kan ses som ett brandtal för människans okränkbara värdighet, ter sig en hedonist som Torbjörn Tännsjö så oändligt liten och patetisk. Då blir det också ännu svårare att acceptera att det är just de destruktiva krafter som han representerar som i hög grad styr synen på livets värdighet i Sverige idag.

I vårt södra grannland Danmark har utsorteringen av personer med Downs syndrom antagit groteska proportioner. 2030 ska det inte längre födas ett enda barn med den extra kromosomen, om de drivande inom vetenskapen får som de vill. Och det häpnadsväckande är att majoriteten av danskarna ser gillande på utsorteringen, enligt statistiken.

Varför det blivit så här kan man spekulera länge om, men naturligtvis har det stor betydelse att så många människor valt bort Gud som auktoritet i sina liv. När man inte längre anser att man behöver svara inför vår Herre finns heller inte samma behov av att ta ansvar. Det har blivit ett sätt att leva, helt enkelt, och de flesta som väljer bort ett barn på grund av dess kromosomantal är knappast ens medvetna om allvaret i det de gör.

De ser det kanske till och med som självklart att göra det eftersom drivande krafter i samhället ägnat decennier åt att avhumanisera de ofödda barnen. Föräldrar som hört av sig till mig berättar att vården tycks förvänta sig att de ska välja bort ett barn med kromosomförändringar – de som väljer att behålla ett sådant barn möts av förvåning.

Men det finns många som kämpar för att personer med Downs syndrom ska ha samma rätt till liv som andra. Människor som vägrar se en extra kromosom som en legal orsak till en dödsdom. Marte Wexelsen Goksøyr är inte ensam.

 

%d bloggare gillar detta: