Dags att uppgradera familjen

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefrdaktör

 
Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om den psykiska ohälsan bland unga. Enligt de senaste uppgifterna från Socialstyrelsen mår vart femte barn i Sverige psykiskt dåligt, en skrämmande hög siffra. Det är framför allt depressioner och ångestsyndrom som ökar och allt fler ungdomar rapporterar psykiska besvär såsom oro eller ängslan, får psykiatrisk öppen- och slutenvård och förskrivs psykofarmaka.

Alla är naturligtvis överens om att ohälsotalet måste ner. Men hur? Det finns det många åsikter om. Skolminister Gustav Fridolin inledde höstterminen med en debattartikel i DN, där han beskrev hur skolan ska hjälpa och stötta unga som mår dåligt. Och det är naturligtvis bra att så många samhällsinstitutioner som möjligt tar sitt ansvar för det som händer med våra barn – vår framtid. Skolan är en oerhört viktig operatör, om det råder ingen tvekan. Men skolans uppgift är inte att fostra barnen. Så frågan är hur mycket som görs för att underlätta för den allra viktigaste samhällsinstitutionen: Hur högt värderas egentligen familjen?

Tyvärr inte alltför högt, att döma av den tillvaro som är vardag för många – kanske de flesta – småbarnsfamiljer idag. Med två föräldrar som, oftast, arbetar heltid blir det inte bara långa dagar i förskolan för barnen utan dessutom föga tid för barn och föräldrar att verkligen umgås och vara tillsammans. Många barn tillbringar mer vaken tid på förskolan än i sina hem, dessutom i en förskola där barngrupperna över tid ökat i samma takt som personaltätheten minskat. Oavsett vilja, kunskap och ambition är det svårt att skapa en trygg miljö för barn med uppemot 6 barn per vuxen.

Trots att det regelbundet kommer rapporter om hur viktigt det är för barn att få vara mer med sina föräldrar tycks det dock inte finnas några ambitioner från myndigheternas sida att underlätta för föräldrar att stanna hemma längre med sina barn. Faktum är att det tycks vara tvärtom. Kvinnor som väljer att stanna hemma med sina barn längre än de 9-12 månader som anses ”normalt” diskrimineras ekonomiskt, och stigmatiseras även socialt; i Sverige ses det närmast som suspekt att inte vilja lämna barnen på förskolan så tidigt som möjligt.

Den som dessutom vill hemskola sina barn – något som är helt accepterat i många delar av västvärlden – stöter också på patrull. Trots att den svenska skolan, enligt all tillgänglig statistik, närmast befinner sig i fritt fall kunskapsmässigt är det i princip omöjligt för en svensk familj att ordna sina barns skolgång på annat sätt. I Sverige har vi nämligen skolplikt istället för läroplikt. Det innebär i klartext att föräldrarnas plikt ligger i att skicka barnen till skolan – inte att se till att de lär sig något.

Det är helt enkelt något med familjens roll i det svenska samhället som är skevt. Alltför många samhällsinstitutioner har tagit över ansvarsområden som borde vara föräldrarnas. Stelbent byråkrati och bristande förståelse från samhällets sida försvårar för föräldrar att vara allt de skulle kunna vara. Därför är det just där man måste börja, om man verkligen vill gå till botten med de ungas psykiska ohälsa: Uppgradera familjen och återge den dess självklara status som samhällets viktigaste institution.

 

%d bloggare gillar detta: