Påsklilja

 

Påsken hör samman med glädje, som bland annat tar sig uttryck i de många halleluja-ropen som ljuder i våra kyrkor under påsktiden. Varför gläder vi oss särskilt under påsken? Det finns två anledningar. Den ena gäller Kristus och den andra gäller oss själva.

Kristus, segraren
För det första, gläder vi oss därför att Kristus vunnit seger. På jorden vanärades och smädades han, dömdes som en förbrytare till att bli ytterligare plågad på korset. Till slut trädde dock rättfärdigheten fram. Nu visar det sig, att Kristus inte är den som Fadern övergivit, utan som den som Fadern tagit emot. Därför betonar ofta apostlarna att Kristus blivit uppväckt av Fadern. De säger oftare: ”han har blivit uppväckt” än ”han har uppstått”.

De säger så med avsikt, eftersom de därigenom vill uttrycka, att Fadern sagt sitt Ja till detta liv, att det alltså inte har misslyckats, att Kristus inte var en syndare och hädare, som hans fiender trodde, utan att han är Sonen, den älskade Sonen, som Fadern bekände sig till i hans uppståndelse.

Nu har han vunnit den himmelska härlighet, som på jorden mestadels var fördold. Nu har han den förklarade kropp, som anstår honom. Vi gläder oss alltså, eftersom Kristus nått målet. Honom som vi kände medlidande med, när han blev gisslad och krönt med törne, har nu gått in i Faderns härlighet.

Han har gått före oss
För det andra, gläder vi oss över att han gått före oss. Allt som Kristus gör, allt som sker med honom, det sker för vår skull. Allt som inverkade på honom har betydelse för oss. Han är ingen privatperson; han är en offentlig person, en ämbetsbärare. En gång tidigare hade redan en människa handlat som representant för andra. Det var den första människan, Adam.

Han hade dragit med hela det efterföljande människosläktet i fördärvet. Nu kommer den nye Adam. Han drar inte ned i fördärvet, han leder in i härligheten. Kristus är den nye Adam, som skall leda mänskligheten till det tillstånd, dit han själv har nått.

Den frälsningen har Kristus utverkat genom sin död och uppståndelse. De hör ihop. Om han bara hade dött, skulle vi inte veta att hans död var en frälsande död. Att Kristi död var en frälsande död, en återlösande död för andra, det ser man först i hans uppståndelse.

Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: ”Han blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull” (4:25). Utlämnandet, döden, skedde alltså för att synderna skulle tas bort. Uppståndelsen skedde för att vi skulle bli rättfärdiga.

Hur får vi del av uppståndelsen?
Men så kommer frågan: hur får vi då del av denna frälsning som hans död och uppståndelse åstadkommit? Det sker när vi genom tron och dopet knyter oss samman med honom. Genom tron och dopet dras vi in i hans maktsfär, in i omkretsen av hans uppståndelsekrafter.

Detta indragande är än så länge fördolt, men kommer en gång att uppenbaras. Det sås nu ett uppståndelsefrö inom oss, som sedan kommer att utvecklas. Aposteln Paulus uppfattar den utlovade uppståndelsen som så säker, att han säger: ”vi har uppstått” (Kol 3:1).

Kan det verkligen stämma?
När man reflekterar över de stora, ofta nästintill ofattbara löften som vi får höra, och som utgör vår tro, kan ibland ett tyst tvivel insmyga sig. Kan allt detta verkligen stämma? Kommer det verkligen att gå till så här?

En from kvinna undrade, då hon låg på sin dödsbädd: ”detta att vi skall leva vidare, det är ju ändå bara ett hopp.” Den närvarande prästen sade då: ”det finns ett hoppets ankare, och detta hoppets ankare är den uppståndne Kristus.”

Ja, det eviga livet skulle bara vara en idé eller en vag framtidsutsikt, om vi inte hade ett bevis, att livet går vidare, och det beviset är den uppståndne Frälsaren. På det sättet kan vi alltså tränga tillbaka tvivel som uppstår, ja nedkämpa dem, i det att vi håller oss till vår Herre och Frälsare, den uppståndne, förklarade Herren.

I honom ser vi vad återlösning är. När vi blir tillfrågade: ”vad är frälsning?”, kan vi säga helt kort: frälsning är den uppståndne Frälsaren.

 

F. Ingvar Fogelqvist