Vissa delar av vår trosskatt kan lätt bli bortglömda. Men ibland händer det att vi påminns om dem på oväntat sätt. Nyligen läste jag att en ansvarig inom sjukvården, där man nu ”går på knäna” (också det ett trons ord), sade: ”Det var bara tack vare Guds försyn att ingen som fick vänta på akuten dog”. Vi talar annars inte så mycket om Guds försyn i vår tid. Vi glömmer att ”mänskan spår men Gud rår”. Samtidigt är det kanske inte så konstigt, att vi i en tid där vi ständigt konfronteras med mänsklig ondska i förfärande mängd, har lite svårt att se vad Guds försyn innebär. Att historien i sista hand är frälsningshistoria är svårare att smälta än någonsin.

Vi behöver återerövra eller snarare återupptäcka Guds försyn, för att vi skall kunna leva med hopp och tillit även när så mycket tycks gå snett i vår värld. Gud förblir världens och historiens Herre, vad som än sker, vad vi människor än ställer till med. Hur mycket vi än försöker, kan vi inte stänga ute Guds barmhärtiga försyn ur tillvaron. Ser vi på allt med trons, hoppets och kärlekens ögon, då kan vi mitt i allt elände få små glimtar av Guds försyn. Även på en överfull akutavdelning, där förvirrade och inkontinenta åldringar plågas och våndas, kan de få en liten klapp på kinden. Guds försyn inspirerar oss att gripa in, att göra det goda, ja, det bästa vi kan.

Änglavakt är ett annat trosord som inte ens sekulära aftontidningar vågar slopa. Tvärtom, när någon kliver ut oskadd ur en hopknycklad bil är det ofta änglarnas förtjänst. Om vi kristna glömmer bort änglarna, så kan Expressen och Aftonbladet ge oss en nyttig påminnelse. Vi är omgivna av en sky av vittnen, som står inför Guds tron och som samtidigt också vill oss väl. Denna fördolda skara av andliga varelser som vakar över oss kan ge oss mod och uppmuntran, när vi inte möter välvilja och godhet i vår närmiljö. De kan också hjälpa oss att bli ” riktiga änglar” för varandra. Guds försyn tar sig många uttryck.

”Providence will provide”, brukade den heliga Maria Elisabeth Hesselblad säga, när det var ont om mat på bordet i början av hennes birgittinska liv. Tillit till att Gud vill hjälpa oss behövs i nödens stund. Hur ofta hör vi inte sådana vittnesmål från dem som gått igenom helvetet på jorden i Aleppo och andra krigshärdar. Georgette, en gammal kristen kvinna från Mosul, kunde nyligen evakueras efter att ha varit gömd hos muslimska grannar ända sedan Daesh intog staden. Vi borde tacka och prisa Gud för hans försyn mer än att bara klaga. Tacksägelse och bön kan förändra verkligheten. Det ger oss ett annat perspektiv på sakernas tillstånd utifrån tron. Det hjälper oss att omsätta tron i kärlekens gärningar, så att Guds godhet får stråla fram i allt mörker.

Någon har börjat undersöka frekvensen av svordomar i filmer, radioprogram etc. I en viss film kunde man höra en svordom var 37:e sekund. Det var tydligen rekord. I stället för att bara se det dystra i detta och oja oss över sedernas förfall, kanske vi skulle våga se det som en i och för sig tragisk, men ibland också nyttig påminnelse om djävulens och helvetets existens. Det kan låta cyniskt – och ingen blir lyckligare än jag när man låter bli att svära – men många kristna tycks inte ta den onde och synden på riktigt allvar.

Hör man då ständigt hur han åkallas och får ta över språket mer och mer, kan det bli en skrällande väckarklocka. ”Bevara alla själar från helvetets eld, särskilt dem som behöver din barmhärtighet allra mest”, kan vi lätt skjuta in som en motvikt till det myckna svärjandet. Budskapet från Fátima kan bli ännu viktigare i vår på svordomar så rika miljö. Vi kan väckas ur likgiltighetens slummer och ta medveten ställning mot mörkrets makter. Jag blir alltid lite rörd när ett litet barn i bikten säger: ”jag har svärjt (sic)”.

”Genom en stilla viskning talar Gud trons ord i våra hjärtan”, säger Baldwin av Canterbury (död 1190). Det eviga Ordet kan tala till oss i ordlös tystnad. Hans tilltal kan drabba oss genom oväntade munnar. Tror vi på Guds försyn och omsorg, då kan vi erfara honom också i en miljö som först tycks kemisk fri från hans nåd och godhet. Den skenbara frånvaron av allt som pekar vidare på honom kan väcka oss att söka honom ännu mer. Gud har många finurliga små sätt att väcka vårt hjärta till liv. Då kan vi se Faderns pekfinger mitt i historiens alla förvecklingar. Vi kan ana Sonen, fördold i vår lidande eller besvärliga nästa, ja, också i vårt eget sårbara hjärta. Vi kan höra Andens sakta susning mitt i bullret och bruset. Vi är aldrig utan den Gud som har skapat oss och också vill frälsa oss alla.

 

Anders Arborelilus

+Anders Arborelius ocd