Pius XII och judarna

Charlotta Smeds
Charlotta Smeds, redaktionschef Vatikanradion

 
Det talas mycket om ”fake news” på senaste tiden, som om det vore ett nytt fenomen att tampas med. Men tittar man närmare på kyrkans historia vet man att få institutioner har fallit offer för detta fenomen som den katolska kyrkan. Ett klockrent exempel är förvrängningen av Pius XII:s förhållande till Förintelsen under det andra världskriget.

Trots att påven efter krigets slut lovordades, även från judiskt håll, för sitt hjältemod, moraliska ledarskap, sin starka opposition mot nazismen och sina insatser som räddade tusentals förföljda judar, förändrades tonerna i samband med det kalla kriget och påven Pius XII anklagades istället för att ha varit tyst och likgiltig inför judarnas öde och vän med nazisterna. Denna falska bild fortsatte att växa under årtiondena, och nådde toppen med publiceringen av John Cornwells bok ”Hitlers Pope”, 1999.

Även om anklagelserna mot Pius XII skickligt besvarades av framstående historiker, hade den generella bilden av en nazivänlig påve, rotat sig. När påven Franciskus besökte Auschwitz i juli somras, under sin resa till Polen, sa en BBC-journalist i sändning att ”tystnad var den katolska kyrkans svar när Nazityskland demoniserade och försökte utrota judarna från Europa”.

Men den katolska kyrkan var inte tyst under Förintelsen. Påvens radio, Vatikanradion var bland de första stora rösterna att offentligt fördöma nazisternas grymheter mot judar och katoliker i Polen. Under sitt pontifikat använde sig påven personligen av Vatikanradion 191 gånger. Hitlers propagandaminister Goebbels sa i april 1941 att Vatikanradion var ”för obekväm och måste nedtystas”, vilket ledde till att påven utökade antalet sändningar. I sin julhälsning 1942, fördömde Pius XII utrotningen av människor baserat på deras ”ras eller härkomst”, vilket ledde till att nazisterna kalla påven för ett ”språkrör för de judiska krigsförbrytarna”.

Heliga Stolen var starkt kritisk mot både nazismen och kommunismen redan i slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Kardinal Pacelli, senare Pius XII, hade tjänat som diplomat i Tyskland före kriget och som statsekreterare under Pius XI. Han hjälpte sin företrädare att skriva den antinazistiska encyklikan Mit brennender Sorge 1937. När kardinal Eugenio Pacelli valdes till påve 1939, visade Tyskland sitt ogillande genom att inte sända en representant till invigningen. Pius XII gav sedan riktlinjerna för sitt pontifikat i encyklikan ”Summi Pontificatus” i vilken han fördömer antisemitism, krig, totalitarianism och den nazistiska förföljelsen. Katoliker överallt uppmanades till medlidande och hjälpinsatser för krigets offer.

Under den tyska ockupationen i Rom vintern 1943-44 fick msgr. Montini genom underrättelsetjänsten, reda på att det tyska överkommandot planerade att kidnappa och deportera påven. Mitt i natten sökte Msgr. Montini upp Vatikanmuseernas chef Nogara, för att få hjälp att hitta en lämplig plats att gömma påven på. I de anteckningar som museichefen lämnade efter sig finns en detaljerad beskrivning över rädslan den natten.

I Rom uppmanades kloster trots riskerna, att gömma förföljda judar, vilket blanda annat skedde hos Birgittasystrarna på Piazza Farnese. Även Vatikanen blev en tillflyktsplats för Roms judar, bland andra för stadens översterabbin Israel Zolli, som var god vän med påven. Efter kriget konverterade han och valde namnet Eugenio för att hedra påven Pius XII.

Sakta men säkert börjar man erkänna de ansträngningar som Pius XII gjorde. Både icke-judiska och judiska historiker hävdar att den katolska kyrkan räddade livet på hundratusentals judar i Europa, under påvens ledarskap och stöd. När en judisk rabbin efter att kriget var slut, hösten 1945, tackade påven Pius XII för allt han gjort för dem svarade han: ”Jag sörjer bara att jag inte kunde rädda fler judar.”

 

%d bloggare gillar detta: