De kom som flyktingar från krigets Irak. Nu har de tvingats fly igen – från ett asylboende i Sverige. Orsak? De är kristna. Det är högsommar när Katolskt magasin anländer till Värmland för att ta reda på mer om hur kristna asylsökande behandlas på svenska asylboenden. Tipsen om kristna som tvingas fly från asylboenden i Sverige har duggat tätt sedan den internationella organisationen Open Doors, som stöttar förföljda kristna, kom ut med sin senaste rapport. I den framgår att kristna blir förföljda för sin tro även i Sverige.

Värst är det för konvertiter, men även de som var kristna redan när de kom till Sverige riskerar att råka illa ut. Men att få de utsatta att berätta är dock inte lätt. Rädslan för repressalier är stor och många litar inte på den anonymitet vi utlovar. Till sist får vi träffa en kristen familj från Irak, som kom till Sverige 2016. Med hjälp av familjens döttrar som hunnit lära sig en hel del svenska, och en tolk som fyller i luckorna, kan vi ta del av deras berättelse.
– Vi trodde att vi hade kommit till tryggheten. Visst förstod vi att det inte skulle bli lätt, och att det kan vara svårt att bo många flyktingar tillsammans. Man kan inte samsas med alla, men att vi skulle bli utsatta för förföljelser även här kunde vi aldrig tro, säger Marta.

Marta heter egentligen något annat. Hon är gift med Petrus och paret har två tonårsdöttrar, Theresa och Leah. Familjen är kristen sedan generationer, och tvingades fly när IS intog staden Mosul sommaren 2014. Först flydde de till Turkiet, där de bodde i ett flyktingläger i närmare ett år. Via Europa tog de sig sedan till Sverige och anlände i början av 2016.
– Vi kände till Sverige och visste att man får ha vilken tro man vill här. Här trodde vi att vi skulle få känna oss trygga. Vi tänkte att vi skulle få andas ut, säger Petrus.

Men familjen upptäckte ganska snart att det inte gällde på det asylboende där de fick plats. Majoriteten av de boende var muslimer, och av dem var de flesta män. Flera av dem klagade högljutt på att Marta, Theresa och Leah inte bar slöja.
– Vi trodde att det skulle räcka med att vi förklarade att det inte är en sed hos oss kristna, förklarar Theresa.

Men då blev det ännu värre. Flickorna fick höra att de var smutsiga och orena, att de skulle bli straffade för att de hade ”fel” religion och att de måste konvertera till islam om de skulle stanna i Sverige.
– Jag sa att det inte stämmer, att man får ha vilken tro man vill här, men då hånskrattade de åt mig, berättar Leah.

Männen förföljde Theresa och Leah vart de än gick, ropade okvädingsord och skrek åt dem. Det hände också att de blev omringade och att männen rörde vid dem.
-Det var fasansfullt, säger Theresa lågt.

Familjen kände sig alltmer otrygg, och till slut bestämde de sig för att tala med personalen på boendet.
– Vi var säkra på att de skulle ta oss på allvar, att de skulle se till att allt ordnade sig och att de som trakasserade och hotade oss skulle flyttas någon annanstans, förklarar Petrus.

Istället visade det sig att personalen inte alls tog klagomålen på allvar.
-De verkade inte ens tro på oss. Vi fick veta att alla som söker en fristad här har rätt att söka asyl, och de sa att alla vet vad som gäller i Sverige. En av dem sa till och med rakt ut att det inte förekommer att kristna förföljs i Sverige, säger Marta upprört.

Varför tror du att de sa så?
– Jag vet inte men jag har tänkt att de kanske vill att det ska vara så? Att de inte vill tro att människor kommer hit och tar med sig konflikterna hemifrån? Det är den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Men oavsett förklaring var personalens bemötande ingenting som hjälpte familjen. Deras plågoandar kunde fritt fortsätta att trakassera och hota dem och vid ett tillfälle överfölls Petrus och misshandlades.
– Det var sent en natt, och de kom in i vårt rum och drog ut mig. De skrek åt mig att det var mitt fel att min hustru och mina döttrar var ”orena”, och att jag måste se till att de konverterade till islam och började bete sig som goda muslimer, berättar han.

När personalen fick veta vad som hänt ville de först inte tro det. Sedan sa de att det var Petrus som hade provocerat fram bråket.
– De sa att jag hade varit alldeles för öppen med att vi är kristna och att jag borde tänka mig för så att inte människor tog illa upp, säger han.

Till slut började han och familjen frukta för sina liv.
– Vi kände oss så maktlösa, säger Marta, för ingen lyssnade på oss, ingen tog oss på allvar. Det var som om det var vårt eget fel att vi blev trakasserade.

Genom en präst lyckades Petrus få kontakt med ett nätverk som arbetar i det tysta med att hjälpa kristna som förföljs i Sverige. Han blev chockad över att få veta att trakasserier mot kristna på asylboenden är vanligt förekommande.
– Jag hade trott att vi var ensamma om det, inte kunde jag tro att sådant förekommer i Sverige! Men det här nätverket har hjälpt många familjer som haft det på samma sätt. Det var på sätt och vis skönt att få veta att vi inte var ensamma, men samtidigt är det ju förfärligt att det får förekomma här, säger han.

Idag lever familjen gömd medan asylansökan handläggs. Hoten och våldet som de utsattes för efter ankomsten till Sverige har satt sina spår – de livrädda för att gå ut och försöker att alltid ha ögon i nacken. När vi avslutar intervjun säger Marta:
– Vi har alltid försökt leva i fred med våra muslimska grannar. Och de flesta muslimer vill leva i fred med oss också. Vad jag inte förstår är hur svenska myndigheter kan tillåta att de muslimer som inte vill ha fred och samförstånd får bo kvar på asylboenden. Varför är det ingen som gör något?

 

Bitte Assarmo

 

Läs även:
» Migrationsverket om asylboendena: Det har inte alltid fungerat
» Asylboendena: ”De verkade tro att hoten var vanligt småtjafs”
» Kristna hotas på svenska asylboenden