Familjen – ett pedagogiskt problem

Fågelfamilj

 

Under de senaste hundra åren har det kommit åtminstone tre tunga påvliga skrivelser om äktenskapet och familjen samt flera andra som berör ämnet. De behandlar alla kärleken, sakramentet, troheten, barnen, ansvaret och glädjen. Det finns knappast ens nyanser av åsiktsskillnader, men skrivelserna är ändå mycket olika. Först på planen är en mycket traditionell encyklia, Casti connubii, som Pius XI utfärdade 1930. Därnäst Johannes Paulus II:s Brev till familjerna (Gratissimam Sane) från 1994, och slutligen Franciskus exhortation med den förföriska titeln Kärlekens glädje (Amoris Laetitia), 2016.

Men det är inte bara tonfallet i titlarna som skiljer. Casti connubii kom direkt efter Lateranfördraget och har viss smak av italiensk inrikespolitik, Gratissimam Sane kom efter att klyftan mellan kristen och sekulär syn på sex och familj fördjupats, och Amoris Laetitia kom nu i en epok som eftervärlden får sätta etikett på. Men framför allt är det fråga om tre olika perspektiv. Pius XI tittar med indignation på den moderna världens skilsmässor, barnbegränsningar och aborter.

Den helige Johannes Paulus II vänder sig till familjerna när han diskuterar samma problem, men han gör en fördjupad analys av bakomliggande trender: individualismen samt instrumentaliseringen av sexualiteten och familjen. Dessutom hävdar han med energi frågan om familjens suveränitet. Franciskus, slutligen, noterar samma individualism men fäster också blicken på nya problem som konsumism och postmodernism. Men framför allt säger han något helt nytt:

Det är inte någon poäng med att beklaga dagens elände, precis som det kunde ändra något. Det hjälper inte heller att stipulera regler med enbart auktoritet. Vad vi behöver är ansvarsfullare och generösare ansatser att framlägga goda skäl att välja äktenskap och familj … (paragraf 35: min översättning) Här menar han att kyrkan måste förstå unga människors tidsramar, tankemönster och konkreta behov. Äktenskap och familj är med andra ord ett pedagogiskt problem. Och det verkligt nya med Amoris Laetitia är att den (i avsnittet om pastorala överväganden paragraf 96 ff) på ett mycket konkret sätt diskuterar vad som kan göras på församlingsnivå.

Men ur ett svensk lekmannaperspektiv finns det fler frågor. En är att likheterna mellan det sekulära och det kristna äktenskapet utgör problemet för dagens unga par lika mycket som skillnaderna. Här kan vi nog likställa borgerliga äktenskap och konvenansbjudna kyrkliga vigslar. Vi kristna är inte en sekt som isolerar sig mot majoritetssamhället. Tvärtom, vi lever mitt i det, deltar i det, formar det, men formas också av det. Det kan naturligtvis vålla smygande, närmast omärkliga värderingsglidningar när våra livsmönster har paralleller i det sekulära samhället. Äktenskapet är ett sådant parallellsystem.

Alla äktenskap ingås ju med likartade riter/rutiner, de resulterar i likartade mamma-pappa-barnkonstellationer, och kristna och sekulära par lever, arbetar, semestrar, åldras och dör i likartade former. Det verkar som om det är precis samma sak. Pillar man på utanverket ser man emellertid att så är det inte. Tvärtom, det är klara binära skillnader:

Sekulärt äktenskap:
1. Skapat av sociala konventioner
2. En av flera interpersonella relationer
3. Beroende på sociala och historiska omständigheter
4. Föränderligt över tid
5. Till individernas bästa
6. Ad hoc

Kristet äktenskap:
1. Instiftat av Gud
2. Ett sakrament
3. Påverkat av sådana
4. I harmoni med den mänskliga naturen
5. Till familjens bästa
6- Livslångt

Att två så olika system ser så lika ut och lever vid sidan av varandra innebär förstås en optimal situation för majoriteten att successivt assimilera minoriteten. Därtill kommer att vi i media ständigt ser mönster för livsstilar i flera former, t ex fiktion, dokusåpor och kändisreportage. Vi har aldrig kunnat blicka så djupt in i så många (fiktiva) människors privatliv som nu. Alla är vi naturligtvis, men i skiftande grad, medvetna om att allt sådant är noga filtrerat genom den s k medielogiken och/eller styrt av dramaturgins lagar. Men den stora volymen av relationspresentationer tenderar att forma en bild av normalt/onormalt och accepterat/icke accepterat som bara delvis sammanfaller med en kristen syn på familjen. Det gör också att trender i det sekulära samhället också omfattar kristna par. Tre exempel:

Äktenskap ingås allt senare i livet. Optimister som tror att äktenskap därmed ingås av mer mogna och genomreflekterade par kan se positivt på utvecklingen. Om man också tänker på att det med stigande ålder och allt mer etablerade vanor blir allt svårare att gå in i en relation som kräver radikal ömsesidig anpassning för gemensamma mål i stället för individuellt självförverkligande tenderar man att se dystrare på utvecklingen. Tiden som singel förstärker ett individualistiskt sätt att se på livet, och den allt längre tiden fram till ett äktenskap riskerar att fyllas av kortvariga relationer av olika slag som tenderar att förminska värdet av den slutliga äktenskapliga gemenskapen.

Att alltfler kvinnor föder sitt första barn efter 30 – inte sällan kring 40 – är också ett trendbrott med svåröverskådliga konsekvenser. Optimisterna ser mognare och mer ansvarsfulla föräldrar, men vi vet också att det ögonblick då man får ett barn innebär den största och mest genomgripande förändringen i de flestas liv. Ett sent föräldraskap kan därmed bli ett tvärt brott mot alltför djupt etablerade yrkes- och fritidmönster, och barnet kan bli något som ska kompromissas in i livspusslet snarare än att vara familjens centrala uppgift. Och samtidigt som vi är tacksamma för allt det stöd som samhället ger barnfamiljer inser vi att det samtidigt sker en ansvarsförskjutning från familj till institution. Frågan är hur medvetna unga par är om vad detta innebär.

En mindre observerad trend är de allt homogenare äktenskapen. Läkaren gifter sig inte längre med sjuksystern utan med en annan läkare, och direktören gifter sig inte med sin sekreterare utan med en person med motsvarande ställning. Optimisten ser detta som en vinst för jämställdheten och en grund för jämlika förhållanden, men verkligheten kan bli att två personer med likartade yrkesambitioner jämkar ihop individuella snarare än gemensamma planer, alltså en förstärkning av individualismen. Dessa moderna livsstilförändringar observeras av för få, diskutera för lite och analyseras knappast alls på våra villkor.

Ett annat svårtolkat fenomen är det ökande antalet singelhushåll i framför allt storstadsregionerna. Enligt pressuppgifter lever var tredje svensk i ett enmanshushåll; i storstadsregioner är det en majoritet. Är detta den extremaste formen av individualism eller är det en av debattklimatet skapad misstro mot traditionella familjer, eller är det en beklaglig restprodukt av havererade äktenskap? I vilket fall: detta är inte unikt i världen men volymen är det. Och just i Sverige erbjuder det ett livsalternativ även för kristna personer.

Å andra sidan. I vår del av världen sker nu ett trendskifte, som få uppmärksammat. Under lång tid har vi vant oss vid att alla för familjen relevanta parametrar pekar åt fel håll: antalet ingångna äktenskap, antalet skilsmässor och antal barn per kvinna. Mycket tycks falla tillbaka på att den skarpa funktionsuppdelningen mellan mannen som arbetade utanför hemmet och kvinnans som arbetade i hemmet har först ifrågasatts och sedan successivt ändras till en ny balans där båda arbetar både i och utanför hemmet.

I en analys som presenterats av Gösta Esping-Andersen i boken Families in the 21 th century (SNS 2016) är det osäkerheten i utvecklingen mellan två balanspunkter (strikt funktionsuppdelning resp delade arbetsuppgifter) som verkat negativt på familjens ställning. Den nya balansen tycks nämligen innebära att alla tre parametrarna vänder upp, med en startpunkt vid mitten av 1990-talet. Denna nya balans är tydlig i Skandinavien, men lägre söderut i Europa är utvecklingen bara påbörjad eller i varje fall inte mogen, d.v.s. det råder samma obalans som rådde i Skandinavien under andra halvan av 1900-talet.

På samma sätt som det råder obalans mellan olika delar av Europa, råder också obalans mellan välutbildade, som i stort sett accepterat en ny jämlikhet och en jämnare arbetsfördelning, och lågutbildade familjer, som visserligen har två familjeförsörjare men mindre jämlika förhållanden. Självklart är detta en utveckling vi gillar, även om alla dessa äktenskap knappast är kristna i vår mening (se matrisen ovan). Å andra sidan gör den skiljelinjerna mindre tydliga. Tidigare har vi haft tre kategorier:

  1. Klart sekulära: Samboskap, kollektiv, polygami, fritt sex, samkönade par
  2. Traditionella: Borgerligt eller rituellt kyrkligt ingångna
  3. Kristna: Sakramentala

Dessa kategorier finns kvar under överskådlig tid, men normalpunkten förskjuts och lägger sig närmare vår position, vilket gör skillnaderna svårare att urskilja. Detta är alltså den svenska miljö där Franciskus pedagogiska uppdrag ska utföras. Och egentligen ger han inte några råd om hur just de ovan angivna problemen ska lösas. Men på en punkt finns en hint.

På en punkt (paragraf 163) väljer Franciskus en argumentationslinje som vi kan ha nytta av. När han stannar inför en av de mest påtagliga skillnaderna mellan förr och nu – den ökning av medellivslängden som skett under de senaste decennierna över hela världen – exponerar han betydelsen av en livslång kärlek, bortom ungdomens fysiska attraktion. Vårt sätt att se på äktenskap och familj har i detta perspektiv en s k unique selling point. Här står det sekulära synsättet att ett långt liv kräver successiva byten av livspartner allt eftersom omständigheterna kräver det mot det kristna synsättet att endast livslång trohet kan ge den stabilitet, trygghet och kärleksfulla gemenskap som människor behöver. Det har sagts förut, men det blir viktigare nu med ökad livslängd.

Detta sätt att, som påven menar ansvarsfullt och generöst framlägga motiv för det kristna äktenskapet (paragraf 35), skulle kunna appliceras på flertalet punkter i min matris ovan. På punkt efter punkt skulle man kunna ställa det gemensamma mot det individuella, det långsiktiga mot det kortsiktiga, det ansvarsfulla mot det egoistiska etc. Franciskus ger oss en utmaning med Amorae Laetitia, men, i detta skede, gör han inte jobbet åt oss.

Slutsatser:
1. Vi måste vara medvetna om både positiva och negativa livsstilförändrande trender och på alla plan stärka familj och äktenskap.
2. Vi måste ta Franciskus exhortation, det pedagogiska problemet, på allvar, och i varje läge pröva de eviga sanningarna mot en föränderlig verklighet.
3. Vi borde uppmärksamma det ekumeniska dimensionerna av äktenskapet och tydligt uppmärksamma vad som är den gemensamma kärnan i synen på äktenskap och familj, samtidigt som vi allt djupare förstår vår egen kyrkas egenart.

 

Lars Melin
Docent i svenska, författare

 

%d bloggare gillar detta: