Den heliga Birgitta

S:ta Birgitta av Vadstena

S:ta Birgitta av Vadstena

 

Birgitta Birgersdotter (1303-1373) tillhör de mest kända svenska kvinnorna genom historien: medeltidsforskare världen över ägnar sig åt henne och hennes livsverk, de birgittinska klostren; vanliga troende ber hennes 15 böner; i Europa anropas hon som en av kontinentens särskilda skyddspatroner, utnämnda av påven; i Sverige har hon länge av historiker och litteraturvetare uppfattas som en viktig del av den svenska medeltidshistorien; skolbarn har fått lära sig grundläggande data om henne. Till och med feminister har i det kraftfulla katolska helgonet sett en förebild.

Birgitta tillhörde den högsta aristokratin i Sverige. Hon gifte sig med Ulf Gudmarsson, riksråd och lagman över Närke, i ett lyckligt trettioårigt äktenskap, som välsignades med åtta barn. Det var efter Ulfs död (år 1346) som Birgitta på allvar började få ”uppenbarelser”: hon fick se syner och hörde himmelska röster. Kristus själv sade till henne: ”Du skall vara min brud och mitt språkrör”. Hon blev Guds profetissa.

Det himmelska budskapet var framför allt att människorna måste vända om från sina synder och laster, som blivit mer påtagliga än tidigare. Om så inte skedde, skulle Guds rättvisa straff komma, i detta livet eller nästa. Birgittas framträdande var däremot uttryck för Guds barmhärtighet, då han genom henne manade till omvändelse och helgelse. Birgitta ingrep även i politiken: kung Magnus Eriksson manade hon till korståg i Baltikum, hon försökte medla fred mellan England och Frankrike, och påven Klemens VI (1342-52) i Avignon (Frankrike) förmanade hon att återvända till Rom.

Flera uppenbarelser gällde grundandet av ett kloster med en ny regel, dikterad av Kristus själv. Kung Magnus testamenterade 1346 Vadstena slott till ett kloster åt Birgitta. Men hon och kungen blev snart politiska fiender. Dessutom krävdes påvens godkännande av den nya regeln. År 1349 fick Birgitta i en uppenbarelse befallning att bryta upp från Sverige och vallfärda till Rom, där hon skulle invänta påven. Klemens infann sig dock aldrig. Löftet till Birgitta att hon skulle få se påven i Rom uppfylldes år 1367, då Urban V återvände till den eviga staden. Hon uppmanade honom då att stärka den katolska tron och reformera kyrkan. Strax därpå valde dock Urban att återvända till Avignon.

En sista vallfärd företog Birgitta till det heliga Landet (1371-73). Där fick hon ta emot flera uppenbarelser som blivit berömda. I den heliga Gravens kyrka i Jerusalem såg hon Långfredagens blodiga drama målas upp för sin inre syn. Senare besökte Birgitta även Betlehem, där hon i Födelsekyrkan fick ta emot en uppenbarelse om Jesu födelse. Lukasevangeliets berättelse kompletterades där med flera detaljer.

Våren 1373 var Birgitta tillbaka i Rom. Hon kände hur krafterna avtog, men in i det sista vädjade hon till påven att återvända till Rom. Innan hon dog fick hon i en uppenbarelse veta att hon skulle räknas ”som nunna och moder i Vadstena”. Hennes dotter Katarina berättar att hennes mor avled med Frälsarens egna ord på sina läppar: ”Herre, i dina händer befaller jag min ande”. Det skedde den 23 juli 1373. Helgonförklaringen ägde rum den 7 oktober 1391.

 

F. Ingvar Fogelqvist, Växjö

 

%d bloggare gillar detta: