Vad är det som händer i välfärdslandet Sverige? Jag talar om den allt hårdare linjen mot människor, barn såväl som vuxna, som behöver assistans för att kunna leva ett värdigt liv. Rubrikerna de senaste månaderna – åren – ger anledning till oro:

– Ludwig, 3, är blind och rullstolsburen – får ingen assistans
– Emil, 5, måste sondmatas – vägras personlig assistent
– Svårt sjuk i Alzheimers nekas personlig assistans

Det där är bara tre av en aldrig sinande ström av skrämmande tidningsrubriker. Bakom varje rubrik gömmer sig en människa som, enligt Försäkringskassans tolkning av assistansreglerna, inte åtnjuter samma rättigheter som andra – på grund av en sjukdom, ett handikapp, ett funktionshinder. Att detta ens är möjligt i ett rikt välfärdsland är ingenting annat än en stor skam.

Ofta tycks tolkningarna av de nya reglerna vara godtyckliga och kan variera från fall till fall, beroende på handläggaren. Det faktum att man redan har godkänts för personlig assistans sedan flera år tillbaka gör ingen skillnad. Det finns skräckexempel på människor som haft assistans i decennier, men som plötsligt bedöms klara sig med reducerad assistans – eller till och med helt utan – utan att deras diagnos förändrats.

Politikerna beklagar att de nya assistansreglerna lämnar så mycket utrymme för tolkningar, och har vid flera tillfällen lovat att lagen ska ”ses över”. Men frågan är hur lång tid detta ska ta, och hur många kommer att gå under medan så sker. Barn som behöver tillsyn dygnet runt och vars föräldrar nu går på knäna både psykiskt, socialt och ekonomiskt.

Gamla och sjuka, som blir sittande bortglömda. Funktionshindrade som nekas den hjälp som är deras väg ut ur isolering och utanförskap. Ska människor behöva dö för att politikerna har beslutat sig för att ett rikt land som Sverige inte har råd att ta hand om sina egna medborgare? Det är så respektlöst, så skamligt, så alltigenom fult och fel.

Jag möter ofta människor som stångas med fyrkantiga byråkrater i en ständig kamp för överlevnad, människor som är på väg att ge upp hoppet eftersom de inte ser något ljus i mörkret. De för en ständig kamp mot fyrkantiga byråkrater och ett omänskligt system, för att få bara ett uns av den frihet som vi andra tar för given.

I vår bekantskapskrets finns bland annat en liten flicka som varken kan gå eller äta och som behöver hjälp med allt. Hon har nu fått sitt stöd minskat från de absolut nödvändiga 70 timmarna i veckan – till knappt sex. Hennes föräldrar går på knäna, dels av den ständiga oron för dotterns hälsa, dels av de konkreta problemen som nu tornar upp sig.

Båda två har varit tvungna att gå ner i arbetstid, eftersom det alltid måste finnas någon vid dotterns sida. De kämpar nu därför också med en allt sämre ekonomi och en malande oro för att inte kunna bo kvar i det hem som handikappanpassats för dotterns skull.

Kristus lär oss att värna livets okränkbarhet. Denna okränkbarhet gäller allt mänskligt liv, oavsett eventuella sjukdomar eller funktionshinder. Detta är fundamentalt i vår tro och det borde vara fundamentalt även i det sekulära samhällsbygget. Om politikerna har glömt det så är det upp till oss kristna att påminna dem. Det gör vi bäst genom att sprida Guds ord.

 

Bitte Assarmo
 

 

 

Bitte Assarmo
Chefredaktör