James Patrick Green
Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

 

Katolskt magasin har mött denne vänlige amerikan som, efter påvens intentioner, vill ha kontakt med ”vanligt folk” utöver dignitärer inom diplomatkår och prästerskap.
– En apostolisk nuntie kan tillföra något speciellt i länderna han är i, inte bara på ett diplomatiskt plan utan också ett andligt och personligt. Det menar den nye apostoliske nuntien för Norden, ärkebiskop James Patrick Green. Han har nyligen flyttat till ambassaden i Djursholm, till ett hus som han själv valde för 15 år sedan!

2002 beslöt den Heliga Stolen att nuntiaturen för de nordiska länderna skulle flyttas från Köpenhamn till Stockholm och det dåvarande nuntiaturrådet James Patrick Green fick i uppdrag att hitta en lämplig fastighet.

Efter hjälp av bland annat stiftet fastnade han för en villa från förra sekelskiftet i Djursholm. Nu, 15 år senare, är han tillbaka där, denna gång som apostolisk nuntie. Att ambassaden skulle flyttas hade han inga synpunkter på.
– Jag fullgjorde bara mitt uppdrag och var nöjd med det, säger han när han tar emot för en intervju i nuntiaturens svala salong.
– Jag bedömde att huset var tillräckligt stort för att rymma både ambassad och bostäder. Dessutom föll jag för husets skönhet och den vackra naturen omkring.

Det var en ”déjà vu-upplevelse” för honom att komma hit igen, berättar han. Inte kunde han tänka sig att det var här han skulle bli placerad efter tjänstgöring i Taiwan, i Vatikanen, i Sydafrika och Peru.
– Men detta är ett typiskt diplomatliv. Man tjänar kyrkan och man får ständigt fråga sig: Var behövs jag? Och hur länge ska jag stanna? Vet inte. den Heliga Stolen vet inte heller. Något händer, i landet eller med den tidigare nuntien. Kanske man får ersätta en nuntie som avgår av åldersskäl. Kanske det krävs speciella egenskaper, erfarenheter, språkkunskaper…

Som ung präst i Philadelphia kunde James Patrick Green omöjligt se sig själv som ambassadör, skickad varthelst i världen som den Heliga Stolen önskade. Han började studera kyrkorätt i Rom och såg framför sig en tjänst som lärare i denna disciplin vid universitetet i hemstaden. Så kom frågan från den Heliga stolen om han kunde tänka sig att gå den diplomatiska banan.
– Jag tvekade och frågade kardinalen i Philadelphia om råd. Och han svarade: Say yes! Det var 1985 och jag är fortfarande kvar!

Det är alltså ett attraktivt arbete? Nej, svarar han.
– Inte attraktivt, men betydelsefullt. En apostolisk nuntie kan tillföra något speciellt i länderna han är i, inte bara på ett diplomatiskt plan utan också ett andligt och personligt.

Vilka speciella diplomatiska utmaningar han kommer att mötas av i Norden är för tidigt att säga. När vi gör intervjun har han ännu inte kunnat besöka alla ländernas statschefer för att överlämna sina kreditivbrev.
– Jag har ju bara varit här sedan början av sommaren.

Hans första utmaningar, menar han, är att lyssna på människor han möter och lära sig ländernas speciella särdrag.
– En nuntie arbetar i två riktningar. Han representerar den Heliga Stolen i länderna han är stationerad i och förmedlar deras förhållanden till den Heliga Stolen i Vatikanen.

De nordiska länderna har förändrats efter James Patrick Greens tid som nuntiaturråd här.
– Immigrantfrågan, som i högsta grad rör katolska kyrkan, har blivit stor. Frågan är regeringens ansvar men jag måste få kunskaper om hur landet påverkas av invandrings- och flyktingpolitiken.

För att komma människor nära måste man lära sig deras språk, säger nuntien.
– Det är också ett sätt att visa dem respekt.

Under sommaren har han försökt studera svenska på egen hand men medger att det är svårt. ”Jag har sökt efter en lärare men har ännu inte hittat någon.” Se där, det finns en uppgift för en språklärare som har tid över för att undervisa vår nye nuntie i svenska!

Troligen blir han en mycket mottaglig elev. Att lära sig nya språk är nämligen ett av hans fritidsintressen. Utöver engelskan behärskar han – mer eller mindre, betonar han – holländska, tyska, spanska, italienska, franska och koreanska. Och, förstås, det för honom levande latinet.

Som huvudcelebrant i en officiell mässa firar han än så länge på latin men så fort som möjligt vill han kunna fira på svenska.
– Egentligen kan man inte ett språk ordentligt förrän man drömmer på det, påpekar han. Vi frågar inte hur många språk han själv drömmer på men antar att hans modersmål ändå ligger närmast, trots att han har varit borta från USA i många år.

Hur är det med hemlängtan? Jodå, den finns. Han försöker komma hem till Philadelphia två gånger om året och stanna ett par veckor i taget. Men han har inga större problem med att plantera om sig på olika platser runt jorden. Klimat och väderväxlingar berör honom inte.
– Jag får förstås frågan om den nordiska snön men den kommer jag inte att ha några problem med.

Att ärkebiskop Green nu har stationerats i det han kallar ”en kyrka i periferin” bekymrar honom inte.
– Jag är lycklig för möjligheten att arbeta här. Det är ett personligt uppdrag från Gud.

I Sydafrika var det 25 biskopar att utnämna, i Peru 15. Här i Norden finns det bara sex biskopar.
– Men det är inte antalet som är viktigast utan kvaliteten på det arbete som läggs ner i respektive stift. Det är likadant med prästerna. Jag vill gärna samla dem, kanske en gång per år, till seminarier och samtal om deras situation i församlingarna.

Personliga möten med enskilda katoliker är också viktigt.
– Påven vill att jag ska vara ute bland folk. Annars kunde jag lika gärna sitta i Rom med en dator framför mig!

James Patrick Green har redan berett vägen för sig, åtminstone i Sverige. I den tv-sända tacksägelsemässan för kardinal Anders Arborelius i Domkyrkan i Stockholm den 15 augusti höll han ett litet tal på svenska. Han läste visserligen innantill men gjorde ändå intryck med tanke på den korta tid han då hade varit i Sverige.

Under festen efteråt, på Domkyrkans gård, var det givetvis kardinalen som stod i centrum för uppmärksamheten men även nuntiens närvaro skapade ett stort intresse bland representanter för olika delar av stiftets verksamhet, inom både ordnar och församlingar, och många nya kontakter knöts.

Bara ett par dagar efteråt var det dags för honom att träffa flera aktiva katoliker, i en brokig skara tillhörande Stockholms dekanat, som deltog i Mariavallfärden vid stiftsgården Marielund. I vallfärden ingick en mässa på gräsmattan utanför stiftsgården och där fick han, kanske för första gången, uppleva den etniska mångfald som särskilt Stockholms katolska stift präglas av.

I stojet utanför domkyrkan och på gräsmattan i Marielund var det omöjligt att göra intervjuer med den nye nuntien. Så för att kunna tala med honom under lugnare former har Katolskt magasin åkt till Djursholm. Nu blir det också tillfälle att ta bilder av honom i den miljö som han själv en gång har valt.

Han står framför den magnifika, terrakottafärgade jugendvillan och ser ut över den sluttande trädgården, omsluten av lummig grönska. Ja det är vackert här, säger han, men han är i stort behov av någon som kan ta ansvar för skötseln av både hus och trädgård. Utanför tomten breder promenadstråken ut sig, utefter sjön och i skogspartierna mellan villorna. Ett fritidsintresse, utöver att lära sig nya språk, är just promenader, avslöjar James Patrick Green.
– Helst vill jag gå tillsammans med en hund. Jag hade en hund i Peru men den var jag tvungen att lämna kvar.

 

Birgit Ahlberg-Hyse

 

Fotnot
Déjà vu, från franskan, har betydelsen ”redan sett”.

Notis
Apostolisk nuntie är den benämning som används för att beskriva en diplomat av ambassadörs rang utsedd av den Heliga Stolen. Ordet ”nuntie” kommer från latinet ”nuntius” som betyder ”sändebud”. I diplomatiska sammanhang använder man inte begreppet ”Vatikanstaten” utan ”Den Heliga Stolen”. Den Heliga Stolen upprätthåller diplomatiska förbindelser med 174 stater.