Den senaste tiden har alltfler nyhetsrubriker handlat om #MeToo. #MeToo är en kampanj, eller ett upprop, som startade i USA när en grupp skådespelare hade fått nog av den unkna kvinnosyn som präglar Hollywood och som låter mäktiga producenter och andra män – för det handlar främst om män – i filmbranschen komma undan med att förgripa sig sexuellt på kvinnor i underordnad ställning.

Kampanjen fick snart fart även i Sverige och i skrivande stund har både en folkkär TV-personlighet och ett antal kända och väletablerade manliga skribenter på en av landets största tidningar tvingats lämna sina tjänster då det uppdagats att de trakasserat kvinnliga medarbetare sexuellt. Många fler utreds internt, både inom public service och i andra mediebranscher.

Det finns ingen anledning att tro att #MeToo ska klinga av inom någon nära framtid. Tvärtom har alltfler yrkesgrupper nu börjat säga ifrån mot det maktmissbruk som tar sig uttryck genom förnedrande sexism och i vissa fall direkt brottsliga handlingar. Den 22 november publicerades #deadline, ett upprop där över fyra tusen kvinnliga journalister vittnar om övergrepp, sexism, utsatthet och tystnadskultur i mediebranschen. Alla undertecknarna har inte drabbats personligen men står sida vid sida i kampen mot den sexism som nu avslöjas i alltfler av samhällets sammanhang.

Det är illa nog att det finns män som utnyttjar sina maktpositioner för att sexuellt trakassera kvinnliga kollegor. Än värre är att detta tystats ner av ledningsgrupper och chefer, så att det kunnat fortgå utan konsekvenser för förövarna. Därför har jag valt att stödja #deadline med min underskrift. Som katolik vet jag alltför väl vad tystnadskulturen gör med människor – det är omöjligt att inte se likheterna mellan tystnadskulturen i de branscher som nu avslöjas och den tystnadskultur som tidigare varit så märkbar i vår egen kyrka. Präster som har förgripit sig på barn (och i flera fall även på kvinnor) och som, när det hela avslöjats, blivit förflyttade till en annan församling där de kunnat fortsätta på samma sätt.

Det har gjort ont i oss alla att tänka på alla oskyldiga som drabbats för att kyrkans ledning inte vågade sätta ner foten och tala öppet om det som pågick. Ändå var så många av oss tysta, under så många år. Varför?

Jag tror att det främst handlar om rädsla. För oss katoliker en obestämbar rädsla för att kyrkan skulle skadas om vi talade om det som skedde – i fallet med mediebranschen sannolikt en rädsla för att den journalistiska trovärdigheten skulle minska om det avslöjades att det bakom fasaderna dolde sig sexism och övergrepp.

Till slut blev vår kyrka tvungen att från högsta ort ta itu med det som skedde och idag har Katolska kyrkan och Stockholms katolska stift en väl genomarbetad plan både för att förebygga övergrepp, och för att säkerställa att den som begår ett övergrepp ställs till svars. Som katoliker är vi numera klara över att det inte är avslöjandena som skadar kyrkan utan det faktum att det finns kyrkliga representanter som missbrukar sin maktställning. Här har vi uppenbarligen kommit en bit längre än mediebranschen. Men genom #deadline tror jag att även mediebranschen kommer att tvingas göra upp med tystnadskulturen.

 

Bitte Assarmo
 

 

 

Bitte Assarmo
Chefredaktör