Kardinal Anders Arborelius titulärkyrka: Santa Maria degli Angeli e dei Martiri

Santa Maria degli Angeli e dei Martiri

 

Santa Maria degli Angeli e dei Martiri är kardinal Anders Arborelius titulärkyrka, som varje kardinal har han en ”egen” kyrka bland de runt 350 församlingarna i Rom. Traditionen innebär att påvens närmaste råd, kardinalerna, genom sin titulärkyrka också har sina ”rötter” i det påvliga stiftet eftersom det är de som väljer påven. Det innebär inget juridiskt ansvar, församlingarna har sin egen kyrkoherde och sköter sig själva. Men det kan skapas intressanta fadderskapsrelationer, och i varje fall är det en bild av världskyrkan som förenar tvärs över gränser och kontinenter. Den förre kardinalen här i Santa Maria var amerikan… I början av december tog kardinal Anders Arborelius ”sin” kyrka i besittning.

Klockan är 12.15. Solen står lågt på himlen och luften är kall. Framför sidoingången till kyrkan står ett tjugotal huttrande män och väntar på att få komma in till gratislunchen, som serveras en gång i veckan till behövande. Medan de väntar, är läkarmottagningen öppen, en annan av de insatser som församlingen gör för de många som rör sig här i området och inte har råd att gå till doktorn. Ett ljus i mörkret, i en del av Rom intill centralstationen Termini där fattigdom och nöd sticker i ögonen.

Utifrån sett liknar biskop Anders romerska kyrka mest en lagerbyggnad. Den har inget av den barocka prakten hos så många andra kyrkor i den Heliga staden. Inga skulpterade fasader, ingen praktfull portal ovanför en fritrappa. Men kyrkan är på ett sätt mera klassiskt romersk än de flesta: den är den helt bevarade kärnan i ett enormt badhusområde som byggdes av kejsare Diokletianus. Han var en av värsta förföljarna av de kristna, därför är kyrkan helgad åt både Gudsmodern och martyrerna. Kyrkan är det som en gång var badhusets caldarium, det varma badet, tepidarium, det ljumma badet, och frigidarium där man svalkade av sig. Förutom att här också fanns bibliotek och förplägnad och andra allmänna lokaler – ett kulturhus där hela Rom kunde mötas och umgås.

 

Santa Maria degli Angeli e dei Martiri

 

Av detta virrvarr av romerska murar och kolonner byggde ingen mindre än Michelangelo på 1500-talet ett mäktigt kyrkorum i korsform. De höga valven och murarna är antika, men väggarnas och sidokapellens målningar är till största delen från barocken. Till jubelåret 2000 fick kyrkan en ny orgel, en av de bästa i Rom. Och i kyrkorummet visas en utställning med prov på nutida kyrklig konst.

På tisdagskvällen den 5 december fick församlingen tillfälle att möta sin nya kardinal. Vid bordet, ett tidigare altare i ett omgjort kapell, satt biskop Anders och kyrkoherden don Franco Cutrone, som höll ett välkomnande tal och presenterade gästen för församlingen och vice versa. Redan här framgick vilken socialt inriktad och aktiv profil församlingen har. En efter en bjöds kvinnor och män ur församlingen fram för att berätta – volontärer med ansvar för rådgivning och luncher för de fattiga, för den medicinska mottagningen, för katekes och ungdomsarbete, för utdelning av kläder och dagligvaror. En bild trädde fram av en församling i livlig verksamhet helt efter påve Franciskus evangelieorienterade kyrkosyn: en kyrka med blick och ansvar för de fattiga, ett ”fältsjukhus” för de svårast skadade i den hårda striden i livet och samhället.

Efteråt följde en gemensam agapemåltid med vin och delikatesser ur församlingsbornas egna förråd och med tillfällen till samtal. Giuseppe, journalist och medlem och volontär i församlingen, menade att medlemsstatistiken på uppemot 5000 personer boende i området är fiktiv. Många av dem, upp till 60 procent, är pensionärer, till stor del fattiga, ofta sjuka och oförmögna att komma till kyrkan. Den stora gruppen kyrkobesökare är i stället de myriader som tittar in med rullväska på väg till eller från tåg eller flygbussar i närheten, eller turister som kanske avslutar sin vandring uppför shoppinggatan Via Nazionale här på Piazza della Repubblica.

 

Santa Maria degli Angeli e dei Martiri

 

Och så de fattiga. Runt om centralstationen står, sitter och ligger människor som saknar hem och boende. En förfärande stor del av dem är de gamla. Många är infödda, med dåliga pensioner som inte klarade av brutala hyreshöjningar. Andra är unga, afrikaner med strapatserna från ökenresan på lastbilsflaket, ovissheten och våldet i de libyska hamnarna och den fasansfulla båtresan i överfulla farkoster över Medelhavet bakom sig. Drömmen om Europa blev en mardröm – inget jobb, eller för en daglön som aldrig betalades ut, några dagars boende i ett ungkarlshärbärge och sedan gatan eller parken. Inga pengar, varken för en framtid här eller för att resa hem.

De hör också till församlingen. Så ser don Franco på saken. Därför bjuder han dem på lunch en dag i veckan. De får träffa läkare och har de tur finns den medicin de behöver i församlingens förråd, gratis. En annan dag öppnas klädförrådet med tröjor, skjortor, underkläder, rakgrejor för män och hygienartiklar för kvinnor.

Don Franco visar biskop Anders och oss andra runt i lokalerna. Överallt möter vi volontärer, damer och herrar i mogen ålder som gör meningsfulla insatser i församlingen. Ett 50- eller 60-tal personer är engagerade i allt från att trösta och stödja sörjande och svaga gamla och hjälpa dem med inlagor till myndigheter, sortera kläder och matvaror, laga god mat för 100 – 200 personer till lunchen och ta hand om disk och städning, till att undervisa de unga och deras familjer.

 

Santa Maria degli Angeli e dei Martiri

 

Han tar oss också upp till övervåningen i församlingshuset. Här finns några enkla men rena sovrum, samtalsrum, ett trevligt kök, toalett. För prostituerade, förklarar han. De behöver någonstans att få vara i fred, att få sova, vila, koka sig en kopp kaffe eller en pasta. Här runt centralstationen är det vanligt med prostitution. Unga kvinnor från Östeuropa, Afrika, Asien, hitlurade av människohandlare, övergivna, skyddslösa, trafikerade, offer för vår tids slavhandel. Nyligen fick han begrava en kvinna som blivit mördad. – Den som tycker att vi främjar deras syndiga leverne, den måste erbjuda dem ett konkret alternativ att försörja sig på, menar don Franco.

Onsdag, 6 december klockan 18. Kardinal Arborelius i full ornat håller sitt intåg i sin romerska kyrka, festligt upplyst, där han tas emot och välkomnas av kyrkoherden. Ett 20-tal präster är församlade framme i koret, kören sjunger vackert och vid altaret koncelebrerar kardinalen tillsammans med bland andra generalvikarien pater Pascal och assisterad av pater Fredrik. Vi andra, biskopens assistent Agnes Eggertz, ekonomichefen Staffan Livehed och stiftets informationsansvariga Kristina Hellner, sitter i församlingen, tillsammans med bland andra Sveriges italienambassadör, Svenska kyrkans kyrkoherde i Rom Per Edler, ett par gäster från Svenska Institutet och moder Hilaria, generalvikarie för birgittasystrarna på Piazza Farnese. Mässan är enkel men högtidlig och samtidigt familjär. De unga ministranterna, flickor och pojkar, har roligt och tycks inte känna sig tyngda av sin liturgiska uppgift.

Och efteråt är det mottagning och handskakning med kardinalen för många av mässdeltagarna, däribland en tidigare sverigeprofil: pater Stefan Dartmann SJ, en gång kyrkoherde i S:ta Eugenia, nu rektor för jesuiternas Collegium Germanicum et Hungaricum. En glad och avspänd kvällsmåltid i prästgården avrundar kardinalens besök, med ömsesidiga önskningar om fortsatta och fördjupade kontakter mellan Rom och Sverige. Nu är det inte bara den heliga Birgitta, moder Elisabeth Hesselblad och drottning Kristina som avsatt bestående kyrkliga svenska spår i Rom – nu finns det dessutom en levande, aktiv församling som sprudlar av energi med koppling till oss katoliker i Sverige att komma ihåg. Världskyrkan räknar med oss!

 

Kaj Engelhart

 

%d bloggare gillar detta: