Är påve Franciskus en reformator?

John L Allen Jr
John L. Allen Jr, redaktör » Crux

 
Det är välkänt att man kan tolka saker och ting på olika sätt, beroende på vad man har för glasögon. Sällan har det varit lika tydligt som reaktionerna i USA och Europa efter påvens senaste budskap om invandring.

I USA har nyhetsbevakningen fokuserat på påvens presskonferens på planet från Colombia tillbaka till Rom. Påve Franciskus uppmanade president Donald Trump att ompröva sitt beslut om att skrota DACA – den reform som ger barn till papperslösa invandrare möjlighet att arbeta och studera lagligt i USA. Han ifrågasatte också Trumps rätt att kalla sig ”pro-life” eftersom hans invandringspolitik hotar familjer – med andra ord ännu en stark demonstration av stöd för invandrarnas rättigheter.

I Italien har nyhetsbevakningen gått i en helt annan anda. Där har man fokuserat på att påven tog upp en ny ansträngning från den italienska regeringen för att försöka begränsa antalet personer som tar sig från Libyen för att försöka nå Europa. Efter att ha tackat Italien och Grekland för deras ansträngningar för att klara det massiva flyktingflödet gick Franciskus in på invandring i allmänhet.
– Det är Guds bud att ta emot flyktingar, men en regering måste hantera detta problem med den dygd som anstår en ledare och det betyder med försiktighet och klokhet. För det första, hur många platser har vi? För det andra, vi kan inte bara ta emot människor utan att integrera dem, sa påven.

På det hela taget såg många italienare detta som en ny, försiktigare och mer realistisk linje från påven, en som erkänner gränser och behovet av klokhet. Dagstidningen Libero, känd för sin hårda inställning till invandring, var kanske den mest dramatiska med en rubrik som löd ”Vi har konverterat påven”. Följaktligen var de invandringsskeptiker som irriterades i USA glada i Italien och vice versa.

Självklart är det lätt att skapa kontroverser i frågan om invandring, för det är en lika omtvistad fråga i Europa som i USA. Vad som dock är slående är att påven lyckas säga saker som drar applåder från exakt motsatta sidor, beroende på vilken del av budskapet man faktiskt tar till sig. Så vad handlar detta om? Är det helt enkelt ett fall av journalistisk vinkling åt det håll som skapar mest rubriker? Amerikaner som inte kan motstå att påven måttar ett slag mot Trump – och italienare som gläds över att påven nu är med på att täppa till landets gränser?

Eller är det påven själv som talar med dubbla tungor och erbjuder olika budskap till olika grupper, utifrån deras skiftande visioner? Den som har lyssnat noga på vad påven har sagt om invandring de senaste fyra åren, när ämnet kommer upp (vilket det nästan alltid gör, exempelvis på presskonferenserna på det påvliga planet) skulle säga att det finns skäl för att ta upp ett par skillnader i hur han förhåller sig till frågan.

För det första, när Franciskus diskuterar invandring, gör han en uppenbar skillnad i sitt eget sinne, även om han inte alltid säger det högt, mellan de andliga och moraliska dispositionerna som ett samhälle borde ha inför främlingar och nykomlingar, och politisk uppgift att översätta dessa dispositioner till konkreta handlingar av regeringen. Det märktes tydligt i hans svar på frågan från de italienska journalisterna: ”Problemet med invandrare är först [att ha] ett öppet hjärta, alltid”, sa han. I nästan samma andetag tillade han dock: ”Ett öppet hjärta räcker inte.”

Regeringar, sade han, måste också iaktta försiktighet utifrån hur mycket plats de har i ett samhälle, och utifrån sin förmåga att integrera nya ankomster. Han gav ett specifikt exempel genom att lyfta Sverige:
– Jag har talat om Sveriges integrationspolitik som modell. Men även Sverige måste till sist säga att det här är så många vi kan ta emot. Mer än så här kan vi inte göra, för det finns risk för icke-integration, sa påven. Med anda ord: moraliskt är Franciskus en hängiven idealist men politiskt kan han vara en stor realist.

För det andra verkar det också som om påven, när han tror att ett samhälle i grunden har hjärtat på rätta stället och gör sitt bästa, är mer benägen att acceptera de realistiska politiska åtgärderna. Därför kan han också tacka Grekland och Italien, för att de gjort sitt bästa men rikta kritik mot USA. När det gäller Trump-administrationen tycks påven helt enkelt inte ha samma förtroende för att denna verkligen har hjärtat på rätta stället, i alla fall inte när det gäller invandringsfrågan.

I alla händelser var presskonferensen på planet från Colombia en betydelsefull påminnelse om att när det gäller Franciskus kräver det ofta tid och eftertanke för att lägga pusslet rätt. Annars är det lätt att bli förvirrad över vem som hejar på påven denna gång – och varför.

(Översättning och sammanfattning: Liza Healey)

 

%d bloggare gillar detta: