Glöm aldrig Förintelsen
Bitte Assarmo, chefredaktör
På lördag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag. Idag läste jag i Svenska Dagbladet att de människor som deltog i utrotningen av det judiska folket hyllas som hjältar av högerextremister i Ukraina. Det går en kall kåre utmed ryggraden.
Men man behöver inte gå till Ukraina för att mötas av antisemitismens fula ansikte. Vi har sett alltfler exempel på det här i Sverige på senare år. Och det handlar inte enbart om pro-palestinska demonstrationer, där det skanderas ”död åt judarna” – eller om att nazister manifesterar sin ideologi i skydd av yttrandefriheten – utan också om den där antisemitismen som är så ingrodd i hela vårt samhälle att vi knappt märker den.
Ett lika slående som nedslående exempel är det som skedde i Studio Ett i Sveriges Radio P1 för ungefär två år sedan. Israels dåvarande ambassadör fick frågan vilket judarna själva har för den ökande antisemitismen.
Frågan chockade hela landet, och sedan dess har SR bett om ursäkt och tagit tillbaka frågan både en och två gånger. Men problemet är egentligen inte att frågan ställdes – utan att den överhuvudtaget formulerades. Det skulle sannolikt vara fullkomligt främmande för samma programledare att formulera sig på ett liknande sätt till andra utsatta grupper. Så vad är det för slags klimat som råder på ett stort mediehus som Sveriges Radio, när just judar antas ha ett särskilt ansvar för den rasism de utsätts för?
Efter att programmet fällts av Granskningsnämnden sa den tillförordnade chefen för Ekot man skulle ”göra allt för att en sådan här fråga inte ställs igen”. Det låter bra, men det är i själva verket oroväckande. Det tyder nämligen på att det krävs ansträngningar för att antisemitismen inte ska sticka upp trynet på Sveriges Radio.
På senare år har också konflikten i Mellanöstern blivit en ursäkt för att sprida antisemitism. Under begreppet ”Israelkritik” är det fritt fram att säga nästan vad som helst, för då handlar det ju inte om hat mot judar utan kritik mot staten Israel, menar man. Men det påståendet faller platt när man granskar kritiken mot Israel. Kritiken mot Israel ser nämligen inte ut som den kritik som riktas mot andra stater.
När andra stater – alla stater utom Israel, om man ska vara helt ärlig – kritiseras för den förda politiken sker det inom ramen för den suveräna, självstyrande staten. Kritiken riktas mot politiska beslut, vissa lagar, speciella handlingar och enskilda politikers budskap och så vidare, men aldrig mot landet i sig. Vilken svensk politiker eller debattör skulle till exempel komma på tanken att ifrågasätta Storbritanniens rätt att existera som nation för att man ogillar att de röstat för att lämna EU? Kinas för att man fängslar oliktänkande? Irans för att de för en könsojämlik politik?
Men när något händer i Israel är tonen alltid en annan. Då är det själva ”staten Israel” som är problemet, inte vissa partier, politiker, beslut eller något annat. Då ifrågasätts nästan undantagslöst om detta land ens har rätt att existera. Sättet på vilket detta uttrycks visar en oerhörd aningslöshet och brist på självinsikt.
De som uttrycker dessa tankar är ofta inte ens medvetna om att de gör det på grund av en djupt rotad antisemitism. Sanningen är att en väldig massa människor i Sverige idag – även högt uppsatta politiker och namnkunniga journalister – använder helt olika måttstockar beroende på om de yttrar sig om judar och Israel eller något annat folk och deras land.
På lördag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag. Glöm inte det. Och glöm inte att antisemitismen alltid hittar nya uttryck. Glöm aldrig Förintelsen.
Bitte Assarmo
