Hebreisktalande katoliker – växande verklighet i Israel
Charlotta Smeds, redaktionschef Vatikanradion
Israel-Palestinafrågan är mycket mer komplex än den ofta presenteras i media. Min intention är dock inte att ge mig in i den debatten. Det jag vill göra är att berätta om något som ofta kommer i skymundan. Den kristna, eller snarare katolska, närvaron i Israel och Palestina, och i synnerhet om de hebreisktalande katolikerna.
När man tänker på kristendomen i Heliga Landet är det ofta knutet till det historiska minnet och de heliga platserna som främst förvaltas och beskyddas av Franciskanernas ”Custodia Terrae Sanctae” sedan 1200-talet. Man tänker på kyrkor, kloster och pilgrimer på vallfärd under några dagar. Men dagens katoliker bosatta i Israel och Palestina. Vilka är de? Vad gör de? Var kommer de ifrån?
I Israel och Palestina lever ungefär lika många katoliker som i Sverige: 200 000, vilket där är strax under 2 % av befolkningen. De flesta tillhör den grekisk-melkitiska riten, därefter den latinska och sedan kommer maroniterna. Största antalet katoliker bor i Galiléen, följt av Jerusalem och Haifa, och majoriteten av dem, talar arabiska.
Det finns drygt 100 katolska församlingar, lika många grekisk-melkitiska som latinska, men det är intressant att se närmare på den latinska, för det är här som man förstår hur komplex kyrkans närvaro i landet är.
Den latinska eller romerska riten, har åtta språkgrupper i Israel: tyska, engelska, franska ryska, polska, rumänska, filippinska och hebreiska. Just de hebreisktalande katolikerna har en särskild historia. Sankt Jakobs vikariat för hebreisktalande katoliker grundades 1955, som en del av det latinska patriarkatet, och idag finns det sju församlingar, kehillot som de kallar dem, i Israel.
Deras arbete riktar sig till katoliker som har hebreiska som modersmål, judar som har konverterat och icke-judar som lever och arbetar integrerade i Israel. En uppgift är att stärka relationerna mellan judar och kristna, och visa på kyrkans bidrag till det israeliska samhället, då deras medlemmar är aktiva i både samhället och kyrkans liv.
En stor del av deras mission riktar sig till de tiotusentals katoliker som har invandrat till Israel, som arbetare från t ex Filippinerna. Det är därför som man ofta ser dem förespråka dessa sina medlemmars rättigheter, i den israeliska samhällsdebatten. Bland annat påminde pater David Neuhaus, föreståndare i vikariatet, om att europeiska judar flydde till Filippinerna under förintelsen, när den Israeliska staten nyligen ville utvisa filippinare.
När Israel etablerades 1948 kom hundratusentals judar till landet, även judar som tillhörde kristna samfund eller kyrkan, eller som var gifta med katoliker. I samma veva kom några av de präster som skulle komma att grunda Sankt Jakobs vikariat, och 1953 började de diskutera vilken liturgi de skulle följa och om möjligheten till en hebreisk liturgi.
Redan 1954 fick man tillstånd från kongregationen för de orientaliska kyrkorna i romerska kurian att forma en rit som inte skulle vara den latinska eller bysantinska utan snarare den assyriska, delvis översatt till hebreiska. Ett par år senare ansågs den riten för främmande för medlemmarna och man fick påven Pius XII tillstånd att fira mässan på latin med hebreiska inslag. Den första mässan helt på hebreiska firades 1968.
För att göra en lång historia kort lever en liten hebreisktalande katolsk kommunitet i Israel sen över 60 år. Före 1955 hade hebreiskan aldrig använts i den katolska liturgin. Idag fortsätter man arbetet med att översätta kyrkans lära, katekes och teologi och andlighet till hebreiska, vilket är en stor utmaning.
Tillsammans, skiljemurar till trots, visar hebreisktalande och arabisktalande katoliker i Israel och Palestina att de är enade som Fridsfurstens efterföljare, och vittnar om alternativ på krig och våld, förakt och diskriminering, som en bro mellan två världar.
