Det finns ingen värdighet i dödshjälp

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefredaktör

 
Nyligen kom KIT/Novus med en opinionsundersökning som visar att sex av tio personer vill införa dödshjälp i Sverige. Frågorna som ställdes var följande:

Vad är din inställning till legalisering av aktiv dödshjälp i Sverige, det vill säga att läkare på patientens begäras tillhandahåller en dödlig dos läkemedel som patienten själv kan ta i syfte att avsluta sitt liv (så kallat läkarassisterat suicid)?

Under förutsättning att patienten är kapabel att fatta egna beslut om sin hälsa och själv önskar det, under vilka omständigheter tycker du att denna form av aktiv dödshjälp ska tillåtas?

På den första frågan svarade hela 61 % ja och 25 % vet inte. Endast 14 % svarade nej. På fråga två fanns sex svarsalternativ, varav tre gällde myndiga personer och tre minderåriga. Endast en minoritet av de tillfrågade sade sig vilja se dödshjälp för minderåriga, oavsett sjukdom, men det är häpnadsväckande att ens någon gör det.

I opinionsundersökningen ges ingen som helst bakgrund till hur dödshjälp fungerar i de länder som redan infört den. Och dödshjälpsorganisationen Rätten till en värdig död, RTVD, som startade redan 1974, ger en helt ensidig bild av vad dödshjälp är och hur det fungerar i de länder där det används. På deras hemsida avlöser citaten varandra, tagna ur varje vettigt sammanhang. ”Varje civiliserat land borde ha dödshjälp” konstaterar musikern Björn Ulvaeus tvärsäkert, och författaren Barbro Lindgren klämmer i med att ”några dokument ska inte behövas – vem tänker på dokument medan man ännu är frisk?”

RTVD dukar dessutom upp påståenden som inte alls stämmer med verkligheten. Läkaren Gunnar Hagberg påstår att ”I de länder som infört dödshjälp har det fungerat bra och acceptansen hos befolkningen ligger mkt högt”. Det är helt enkelt inte sant. Det fungerar inte alls bra i de länder som infört dödshjälp. Sanningen är att det spårat ur så till den grad att även dödshjälpsförespråkarna själva nu slår larm.

I december 2017 uppgav Steven Pleiter, som leder dödshjälpskliniken Levenseindekliniek i Den Haag, att det har gått överstyr och de tabun som en gång (möjligen) fanns nu raserats. Etikprofessor Theo Boer, som stod 
bakom lagstiftningen 2002, anser nu att döden har blivit alltför 
yrkesmässig:
– Man borde aldrig bli van vid att hjälpa någon ta livet av sig, sa han i en intervju i brittiska The Guardian.

Och där finns svaret på Gunnar Hagbergs påsgtående om den höga acceptansen hos befolkningen i dödshjälpsländerna. Det stavas avtrubbning, vilket enligt tillförlitliga rapporter är den lika vanliga som förfärande följden av legaliserad dödshjälp.

I Holland och Belgien har man utfört dödshjälp på barn, psykiskt sjuka, dementa och alkoholister. Nu kommer rapporter från Québec, Kanada, att läkare vid flera tillfällen vägrat behandla patienter som försökt ta sitt liv, med hänsyn till dödshjälpslagen – trots att inom psykiatrin är ett välkänt faktum att många självmordsförsök är ett rop på hjälp, snarare än för att de verkligen vill dö.

De strikta regler som även svenska dödshjälpsförespråkarna säger sig värna är helt enkelt inte så strikta längre. Det är bara att konstatera: Det finns ingen värdighet i dödshjälp. Endast i en god palliativ vård – livshjälp – finner vi värdighet i livets slutskede.

 

Bitte Assarmo

Läs mer om dödshjälp: Upprörande fall av dödshjälp

%d bloggare gillar detta: