Möten: Livets slut handlar om att leva

av Katolskt magasin · Publicerat 2018-03-28 · Uppdaterat 2018-03-22

Jag har haft många möten under mina år som sjuksköterska på en palliativ vårdavdelning. Många namn och ansikten har försvunnit ur mitt minne men några har dröjt sig kvar. Unga, äldre, gamla. Småbarnsmammor och pappor. Troende och ateister, från när och fjärran. Ibland kändes det att hela världen har samlats på ett och samma ställe för att ta farväl, för att sörja… För att livets slut handlar mycket om sorg, förluster, lidande, krossade drömmar och planer men också försoning och frid. Mycket skratt och glädje i nuet. Samtal och kramar.

Livets slut kan handla om väntan på att döden ska komma. Men den kommer sällan när man vill det, man vaknar natt efter natt och en ny väntan börjar. Vad ska man göra med all den tiden? Leva som vanligt, säger vi. Vad vill du ha till frukost, lunch och middag? Vill du läsa Dagens Nyheter, titta på tv, lyssna på en bok, vill du träffa prästen, har du ont? Kommer det någon på besök idag?

”Ge mig en spruta syster så att jag kan somna ifrån allt, man ger ju sprutor till gamla och sjuka djur, varför kan inte människor få en spruta och somna in lugnt och stilla?!”. Man ser rakt in i två förtvivlade ögon, man håller i en mager hand en stund. Man säger ingenting. Tystnaden blir till svar.

Livets slut handlar om att allt ställs på sin spets. Relationer blir synliga och blottade för omgivningen, den pratar inte med den och den inte med de andra. Anklagelser och missnöje mot allt och alla. Samtal med den och den och de andra. En gång, två gånger, fem gånger. Ser vi nu någon glimt till förståelse, acceptans, förlåtelse, försoning? Ibland men ibland inte.

Man valsar runt mellan rummen, mellan patienter och anhöriga. Bakom stängda dörrar pågår oftast mycket aktiviteter av olika slag som kräver total uppmärksamhet och närvaro. Inte stressa, inte visa att en annan familj väntar precis på samma sak.

”Det är så tomt på personal här” får man höra ibland. Ja, det stämmer. Vi är inte alltid så väl synliga.
Livets slut handlar också om acceptans och att dö på egna villkor. Leva som man alltid har gjort, leva tills man dör.
Livets slut handlar om att minnas.

Jag har haft förmånen att bläddra i mångas fotoalbum. Fått inblick i det mest privata ur deras liv. Bröllopsfoton i svartvitt, allvarliga ansikten, långa brudslöjor i håret, högtidligt. Foton i färg med lyckliga ansikten från stränder i medelhavet, solbrända och friska. Foton på barn och barnbarn. Foton på torp i skogen på landet, sommarställen. Foton tagna i fjärran länder när allt var som bäst och vanligt. Vanligt, enkelt liv.

Jag har lyssnat på berättelser, vi har skrattat och ibland gråtit en skvätt. Vi har suttit tillsammans och hållit handen. Dåtiden och nutiden.

Livets slut handlar om att känna glädje över små saker. Att kunna ta ett glas vin till maten och känna smaken av solmogna frukter. Att få klappa sin hund eller katt och känna deras värme och kärlek. Att få nya kläder eller ett par nya skor trots att man sitter i rullstol, är sängliggande och förväntas dö inom kort. Att få sminka sig och lukta gott.

Livets slut handlar om att leva.

En småbarnsmamma krävde att få veta hur lång tid hade hon kvar att leva. Det fick hon. Högst 2 månader blev svaret. När värsta chocken lagt sig gjorde hon en plan. Kvar att göra hette den.

Hon gjorde en lista över saker som hon skulle hinna med innan hon dog. Städa lägenheten, gå igenom alla papper och försäkringar, försonas med sina föräldrar, planera för sitt bröllop och sin begravning. Hon lyckades med allting. Glömmer henne aldrig. Vad tog hon kraften och styrkan ifrån? Vet inte.

En äldre kvinna mötte mig alltid med ett leende på läpparna oavsett hur hon själv mådde:
– God morgon Maria, hur mår du idag? Hur har din helg varit? Har du klippt dig? Det klär dig.

Man tackar för vänligheten och berättar om helgen, enkla, vardagliga saker som hänt i mitt liv. Hon lyssnar uppmärksamt och tar in varje ord. Vi pratar om min kommande semester och resan jag ska göra. Det visar sig att hennes avlägsna släkt kommer från ort jag ska besöka. Så oväntat och överraskande. Nu är det min tur att lyssna på hennes livshistoria, hennes öde.

Efter min semester träffar jag henne igen. Jag ser förändringen i ansiktet men ögonen är klara och nyfikna. Vi tittar på foton tagna där på orten och dess omgivningar. Det är vår där och grönskan är så grön och intensiv att det ”nästan gör ont i ögonen” säger hon. Hennes sambo är med och instämmer.
– Vi ska åka dit någon gång, säger hon, men vi alla vet att det inte blir någon gång.

Träffar en morgon en ung kvinna med trötta och rödgråtna ögon. Vi är i köket och kvinnan förbereder frukost till sin sambo, min patient för dagen. Vi sätter oss en stund och jag frågar hur hon har det.
– Han ska dö ifrån mig, det är så orättvist. Vi har upplevt så mycket tillsammans, vi har ju hela livet framför oss och nu ska han dö.

Tårarna rinner sakta, hon är samlad och saklig. Jag träffar patienten en stund senare. Det är vårt första möte. – Ett nytt ansikte igen, säger han och jag hör en liten suck. Jag ser en lång, smal kille med rött hår och gråa ögon. Ett kort samtal om hur han vill ha sin dag, smärtlindring, ångestlindring, omläggning av sår.

Han har planer för dagen, det kommer besök lite senare då vill han vara klar med allt det praktiska. Det blir han. Under kommande dagarna bygger vi en relation, får konkreta frågor som kräver konkreta svar. Ärlighet, rak på sak. Inte linda in sanningen. Blir delaktig i hans planering för den sista återstående tiden. Testamente ska skrivas, saker och prylar ska hans vänner få, han dikterar och sambon skriver ner varje ord.

Varje gång jag står vid hans säng upptagen med sjukskötersegöra lyssnar jag på hans livshistoria. Alla resor han gjort, saker han byggt, vänner han haft. Vi tittar på foton tagna under hans många resor över hela världen. Jag ser en ung, stark, leende kille. Hälsan själv. Han berättar otroliga historier, vi skrattar ofta. Söker varandras blick sedan, håller en stund i handen. Tystnar. Vi vet.

En sommar mötte jag en konstnär. Han tillbringade sin sista tid i rullstol och satt ofta ensam ute på balkongen. Tittade ut. Tänkte. Med några bitar papper, blyertspenna och några färgpennor skapade han helt fantastiska verk av de änglatrumpeter som fanns där då.

Jag fick tre färdiga pappersbitar av honom, har de inramade i mitt hem. Enkla, vackra. Han visste inte att jag älskar änglatrumpeter.

Mötet med en ung kvinna från Balkan berör mig fortfarande. Först fick hon och hennes familj fly från kriget, komma till främmande land, lära sig språket och börja landa när cancern slog till. Hon förlorade synen i samband med en hjärnoperation men aldrig sin livsglädje och lusten att leva.

Hon sjöng för oss på serbiska, med klar och hög stämma. Vackra kärlekssånger, barnvisor och allt hon kunde. Hon delade med sig sina matrecept och berättade om kryddor okända för oss. En krydda använder jag ännu.

Hur har alla dessa möten påverkat mig, vad har alla upplevelser, sorgen i mötena gjort med mig? Varför är jag kvar där, varifrån hämtar jag kraften för att orka fortsätta att jobba med svårt sjuka och döende människor?

Svaret är ganska enkelt. Jag är så evigt tacksam för alla dessa möten. Tack vare de har jag förstått vad som är viktigast med livet. Små, enkla saker. Sol, vind, regn, snö. Årstider. En skiva bröd som smakar barndom och trygghet. Att efter jobbet hoppa på cykeln och hämta min hund på dagis, att se lyckan i hennes ögon. Att kunna ta hand om min trädgård och allt det vackra där, att kunna skapa och ge gamla möbler ett nytt liv.

Att ha min lilla värld och min trygghet. Att ge järnet på gymmet tills svetten rinner längs ryggen och droppar från näsan och få lyckorus att dansa zumba. Att bli inspirerad av en ung kvinna i min närhet som är min dotter. Att leva. För att jag älskar livet.

Men mitt arbete har givit mig en annan insikt också. Att livet är en gåva och att jag själv är dödlig och kommer att dö. Denna insikt kan ibland vara ganska ångestskapande och hotande men bara för stunden. Då älskar jag livet ännu mer. Jag tänder ett ljus.

Maria Borowski

Om Maria Borowski:

Maria Borowski föddes i Polen 1960 och kom till Sverige som 19-åring. Efter att ha bildat familj och lärt sig svenska pluggade hon till sjuksköterska och tog sin examen 1989. I 16 år arbetade hon som palliativ sjuksköterska, idag arbetar hon med äldre multisjuka och dementa.