Sekulariseringen börjar förlora sitt järngrepp om själarna

Anders Arborelius
+Anders Arborelius ocd

 
Som nybliven kardinal har jag intervjuats ett otal gånger. Frågorna har varit många, men två har återkommit gång på gång: ”hur känns det att vara kardinal?” och ”hur många katoliker finns det i Sverige?”.

Mitt svar brukar bli detsamma: ”jag vet inte”. Det ”känns” inte något speciellt att vara kardinal, jag förblir samma gamla syndare, men i ännu större behov av Guds nåd och hjälp eftersom man förväntar sig mer.

Hur många katoliker vi är i Sverige, vet ingen utom förhoppningsvis Vår Herre själv. Eftersom man hos oss i Sverige ser på religionstillhörighet som en privatsak, som av integritetsskäl tydligen inte får vara officiell, kan man inte ha någon religionsstatistik.

I ett föränderligt mångreligiöst och mångkulturellt samhälle är det en orimlighet, ja, en fara som egentligen strider mot en demokratisk grundprincip. Uppskattningen av antalet muslimer skiftar mellan 100 000 och 800 000. Ingen vet.

När det gäller oss katoliker, vet vi att c:a 120 000 är registrerade som katoliker i våra församlingar. Vid begravningar konstaterar man att ungefär hälften inte är registrerade. Ändå vet vi inte hur många eller hur få vi är.

Vår kyrka i Sverige har flera stora utmaningar, även om det kan låta som en floskel. Den första är nå fram till de katoliker som till kommer till vårt land. Många placeras i glesbygden där vi knappast har någon verksamhet. En hel del hamnar då i andra kyrkor och samfund. En del av dem blir kvar där, medan andra hittar vägen tillbaka.

En stor del sekulariseras ganska snabbt efter ankomsten. De tre första månaderna i ett nytt land är ofta avgörande. De borde vara en prioritet för oss som kyrka att försöka nå fram så fort som möjligt till de nytillkomna. Men hur? Alla tips och lyckade försök välkomnas varmt.

Den andra utmaningen är att hjälpa de katoliker som kommer hit att integrera sig och känna sig som en del av vårt stift. Våra församlingar, nationella missioner och orientaliska kyrkor vill erbjuda en andlig miljö, där man kan styrkas i sin Kristus-gemenskap och få erfara mänsklig gemenskap.

Därför är det viktigt med en kärleksfull, välkomnande öppenhet mot dem som kommer, så att de kan bli styrkta i tron, hoppet och kärleken.

Jag besöker ofta andra samfund och kyrkor och då stöter jag ofta på någon som säger: ”jag är egentligen katolik, men jag känner mig hemma här”. Vissa tycks idag prioritera emotionella och subjektiva faktorer framför teologiska motiv för sin församlingstillhörighet. Den tidigare så påtagliga ryggmärgskänslan ”en gång katolik, alltid katolik” har försvagats. Också här behöver vi goda tips och lyckade satsningar.

Den tredje utmaningen är att förmedla den katolska tron och identiteten till de unga som växer upp i Sverige idag. Det har nästan blivit ett självuppfyllande axiom att man ”konfirmeras ut ur kyrkan”. I hela västvärlden har det blivit svårt att förmedla tron till nästa generation.

Som minoritet i Sverige har vi ofta fått konstatera att vi förblir en ”en-generationskyrka”. De som kommer hit från Polen eller Peru bevarar i hög grad sin tro, deras barn konfirmeras ut och deras barnbarn blir på sin höjd döpta. Hur skall vi kunna bryta detta mönster?

Stiftets pastoralråd har försökt få fram de lyckade exempel som finns på att det faktiskt går att förmedla den katolska tron till dem som växer upp. Fler sådana exempel efterlyses.

Den fjärde utmaningen är hur vi som katoliker i Sverige måste försöka nå ut med vårt budskap till dem som står utanför. Kyrkan är mission till sitt väsen. Om hon inte kan sprida evangeliets budskap riskerar hon att dö ut.

Sekulariseringen i Sverige börjar förlora sitt järngrepp om själarna. Intresset för trosfrågor är större än på länge.

Samtidigt är utbudet också större. På många håll finns det större öppenhet för vår katolska tro, ibland där man minst skulle vänta det.

Vår allra största utmaning är att bli en mer evangeliserande och utåtriktad kyrka i Sverige av idag. De konversioner vi har i vårt stift är ofta begränsade till ett mindre antal orter. Paradoxalt är det ofta på de platser där man har mer ekumeniska, interreligiösa eller samhälleliga kontakter utåt.

Många människor känner en andlig och existentiell tomhet inombords. Man saknar en fast värdegrund och etiska riktmärken. Man frågar: ”vem är jag egentligen, vad har livet för mening?”. Hur kan vi nå fram till just dem som bär på denna djupa längtan?

Alla dessa utmaningar mynnar ut i ett enda uppdrag: att förkunna och leva av evangeliet och Kyrkans tro på ett trovärdigt sätt, så att människor kan ta emot den uppståndne Herren i sina liv, förvandlas av den helige Andes nåd, få näring av ord och sakrament och så i sin tur förmedla Guds barmhärtighet till dem som bäst behöver det.

Ingenting nytt, men det måste ständigt ske och göras på nytt. Vi behövs alla för att det skall synas, höras och märkas. Kyrkan och evangeliet är alltid nytt och friskt, frågan är om vi själva också är det?