Nej tack till aktiv dödshjälp – Ja tack till rätten till ett gott liv till slutet!
Intresset för aktiv dödshjälp har åter ökat. Rädslan för en plågsam död har fått debatten att återuppstå.
En aspekt som ofta förbises är VEM är det som ska utföra den aktiva handlingen och hjälpa patienten att dö? Är det min uppgift som läkare? Nej, det är det inte.
En god vän, också hon läkare, svårt cancersjuk, kände sig mycket provocerad av diskussionen om aktiv dödshjälp (=eutanasi).
– Jag är läkare, jag gör det inte. Det får någon annan göra, sa hon.
Hennes argument var att våra patienter måste kunna lita på att vi står i livets tjänst. Ingen ska kunna misstänka att vi vill avsluta patientens liv i förtid. Att känna att man är en börda för sina anhöriga, att man kostar samhället mycket pengar i form av vård och att man inte längre kan göra någon nytta eller kan hoppas på ett tillfrisknande, skulle göra att patienten kände sig nödgad att be om hjälp att avsluta ett liv som omgivningen ansåg vara meningslöst.
Att säga nej till aktiv dödshjälp är dock inte detsamma som att vi ska ägna oss åt onödig livsuppehållande behandling. Många som nu förespråkar eutanasi tillhör den generation som inom läkarutövandet sett exempel på just sådan onödig och plågsam behandling.
Under senare år har det dock blivit allt viktigare att poängtera den palliativa medicinens berättigande, d v s den vetenskap som strävar efter lindrande vård vid livets slutskede, och som bedrivs inom hospicerörelsen. Tyvärr har man inte satsat tillräckligt på palliativ vård i Sverige, men mycket har ändå hänt de senaste decennierna.
Den palliativa medicinen har blivit en accepterad specialitet inom läkarvetenskapen. Numera är det också självklart att inte behandla exempelvis lunginflammationer och urinvägsinfektioner med antibiotika, om patienten befinner sig i ett tillstånd där det inte längre finns något hopp om tillfrisknande.
Inte heller ger man näringstillförsel, men är frikostig med behandling av smärta, illamående och ångest. Det är också tillåtet med ”palliativ sedering”, d v s att patienten blir nersövd och får sova. Patienten kan sedan väckas eller ibland sova in i döden. Avsikten är inte att döda utan att lindra ett lidande, vilket är en viktig distinktion.
Inom den palliativa medicinen har man stor erfarenhet av behandling av symtom vid livets slutskede. De patienter som kommer till hospice beräknas ha en begränsad överlevnad på ca tre månader.
Det händer att man ber om aktiv hjälp att dö, men när man lyssnar på vad det är som patienten plågas av, och när man kan hjälpa att lindra symtomen, upphör kravet på aktiv dödshjälp.
I boken ”Det icke förhandlingsbara, en debattbok mot dödshjälp”, utgiven på Veritas förlag 2011, belyser debattörerna olika konsekvenser av eutanasi.
Författaren Carl-Henning Wjkmark anger tre skäl till varför han bestämt avvisar varje form av dödshjälp:
1. Det finns öppna eller dolda ekonomiska skäl bakom de argument som framförs för dödshjälp.
2. Risken är uppenbar att den palliativa vården kommer på undantag.
3. Patienten måste kunna ångra sitt beslut.
Inte bara svårt sjuka kan känna sig provocerade av kravet på eutanasi utan även funktionshindrade. Därför har man inom handikapprörelsen också reagerat mot kravet att legalisera eutanasi.
Barbro Carlsson, tidigare chef för Statens handikappråd, skriver i samma bok att vi vet genom statistik att dödshjälp ges i Nederländerna utan att den begärts.
Hon betonar också att livsvärdet är föränderligt. Hon poängterar att den palliativa vården måste utvecklas och byggas ut. Hon slår fast: ”Rätten till liv behöver värnas framför rätten till död”.
Elisabet Finné
Läkare som var med och grundade Mellannorrlands Hospice i Sundsvall för
10 år sedan
