Påvens uttalande om selektiva aborter inspirerar

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefredaktör
 
Att vara katolik har blivit lättare i Sverige de sista åren. Men fortfarande finns fördomarna där, och de sticker alltid upp sitt fula tryne när sekulärmedierna blir påminda om att katolsk tro är något mer och mycket djupare än enbart vackra ceremonier, spännande statsbesök och kardinalsutnämningar.

Det märktes nyligen, då påve Franciskus yttrade sig om de selektiva aborterna. Barn är den största gåva Gud ger ett äkta par och alla barn ska välkomnas, även om de inte är friska, klargjorde påven och var starkt kritisk emot hur man använder fosterdiagnostik:
– Jag har hört att det är bruk att under de första månaderna av graviditeten göra några tester för att se om barnet har fosterskador, eller kommer få problem. Om det är så är det första rådet att göra sig av med barnet. Man avlivar barn. För att ha ett bekvämt liv tar man ett oskyldigt liv, sa påven.

Påven skrädde inte orden utan jämförde dagens utrensningar i moderlivet med utrensningarna av sjuka och funktionshindrade i Tredje riket:
– Under det senaste århundradet förfärades hela världen över vad nazisterna gjorde för att behålla rasens renhet. Men idag gör vi detsamma, fast med vita handskar, sa påven och hänvisade till att abort skyddas av statliga lagar.

Det är alltid befriande när påven talar klarspråk, och särskilt befriande är det när han gör det om de värdefrågor som är så oändligt viktiga för ett mänskligt och medkännande samhälle.

De flesta brukar hävda att barnen är vår framtid, men vilka barn menar de då? Om vi sorterar bort barn redan ur moderlivet, enbart för att de har en extra kromosom eller någon annan avvikelse som kan kräva lite extra vård och kärlek från föräldrar och samhälle, hur kan vi då hävda att barn är välkomna och älskade?

När svenska sekulära medier rapporterade om påvens uttalande gjorde de det med tendentiösa och missvisande rubriker. ”Påven jämförde abort med nazismens rasprogram”, skrev SVT för att lite senare ändra rubriken till ”Påven jämförde abort med nazisternas brott”.

Några tidningar var hederliga nog att åtminstone klargöra att påvens uttalande handlade om selektiva aborter, men det stora problemet är det vårdslösa användandet av begreppet fosterskador.

För den oinsatte är det lätt att få intrycket att fosterskador i alla former leder till ett ovärdigt liv, och att det därför är en välgärning att abortera dessa barn. Men i begreppet fosterskador ingår många olika sjukdomar, diagnoser och avvikelser – från hjärtfel till kromosomavvikelser och även felaktigt antal tår och/eller fingrar… Hur vi väljer att se på dessa beror på hur vi värderar mänskligt liv.

Ett barn som föds med Downs syndrom har inte ett mindre värdigt eller värdefullt liv än ett barn som föds med normalt antal kromosomer. Påståendet om det är ingenting annat än en konstruktion, sprungen ur en osund människosyn. Och det är just denna människosyn som också ligger till grund för att föräldrar som väntar ett barn med avvikelser uppmanas att göra abort.

Att påve Franciskus nu uttalat sig så starkt i frågan är ytterligare ett tecken på hans kärleksfulla syn på livets okränkbara värdighet och tjänar som inspiration för både katoliker och andra kristna.