Det släckta levande ljuset

 
Under mina år som sjuksköterska på en palliativ vårdavdelning har jag dagligen träffat människor i kris, människor i sorg, förtvivlade människor som försökt att till varje pris hålla ihop för att inte gå sönder.

Varje människa jag har mött, varje familj jag har kommit i kontakt med, haft behov att berätta sin historia, berätta sitt livsöde, bli sedd och bekräftad – på väldigt olika sätt så klart.

Dessa berättelser handlar om livet och livets gåtor, utmaningar, glädje och sorg. Dessa berättelser handlat också om längtan efter en vanlig vardag med vanliga bekymmer utan överhängande hot om att någon nära har drabbats av livshotande sjukdom och håller på att dö.

Det som har varit utmärkande, oavsett var man än kom ifrån, har varit sättet att hantera situationen kring den som har varit döende. Det har handlat om att ha religiösa symboler i närheten av den döende, bilder på sina nära, på sina husdjur, på sin båt eller stuga.

Väldigt ofta har önskan om att ha ett levande ljus tänt varit aktuell. Det lilla, levande ljuset med sin försiktiga låga har varit allra mest uppskattat och efterfrågat.

Jag har bevittnat och varit med om många dödsfall. Detta ingår i min profession, att vara närvarande men inte alltför synlig, att sträcka fram en hjälpande hand för att hålla i någons, för att möta en orolig blick, för att ge en tröstande kram, hämta en stol, en kopp kaffe. Finnas till. Men också att ta emot all frustation, sorg, besvikelse, ilska.

Det levande ljusets betydelse har varit ett väldigt stort, självklart inslag i vår verksamhet i många år. Inte enbart när någon har dött. Även i andra sammanhang har det levande ljuset varit en symbol för gemenskap, eftertanke, kamratskap och reflektion.

”Vi tänder ett ljus för våra patienter, våra närstående och för oss själva” har varit ett uttryck som vår kurator skapat och använt på reflektion samtidigt som hon tände ett ljus i taget. Det kändes högtidligt, viktigt och vackert. Att se lågan fladdra lätt, att för stunden minnas de som har avslutat sitt liv, att minnas deras närstående, att känna efter själv och komma på att i det ögonblicket upplever man äkta sorg och saknad.

Men bara för stunden. Att sedan blåsa ut ett ljus i taget och göra avslut för att kunna gå vidare med nya tankar och ny energi.

Att göra döden synlig genom att ha ett levande ljus tänt placerat på ett, väl synligt för alla, ställe efter varje dödsfall och att ha ett levande ljus i vacker ljusstake på rummet har varit en djupt rotad tradition med ett stort symboliskt värde för väldigt många. Inte minst för personalen, närstående och besökare.

Jag träffade en ung kvinna från ett land i södra Europa nyligen. Hon var mamma till ett litet barn och maka till en man som var döende.

”Hon är svår att nå” sade någon vid ett tillfälle. ”Hon vill inte prata alls” sade någon annan. ”Hon ser trött och sliten ut” tillade nästa.

Jag vårdade hennes make denna dag. En ung man som var märkt av sin sjukdom, trött, hjälplös, så ensam i sitt lidande. Lika mycket som hon.

Jag frågade om jag kunde göra något för honom. Han suckade djupt och mötte min blick. Jag såg inget liv kvar i hans ögon, ögonen var tomma. Jag fick inget svar.

Jag vände blicken mot hans unga hustru, jag såg hennes trötta och rödgråtna ögon, hela hennes kropp ropade efter stöd och en stund av återhämtning.

Vi lämnade rummet och satte oss avskilt, stängde dörren och satt en lång stund i total tystnad. Jag upprepade min fråga ” är det något jag kan göra för dig”? ”Nej, det kan du inte men får jag tända ett ljus på rummet? Det är det enda jag behöver just nu”.

Det levande ljuset är nu släckt tills vidare. Det råder förbud av levande ljus på avdelningen. Av brandrisk bland annat. Surrogat finns i form av elektriska ljus.

Min avdelning blir aldrig mer detsamma. Lågan är släckt hos mig också. Jag har sorg.
 

Maria Borowski

Om Maria Borowski:

Maria Borowski föddes i Polen 1960 och kom till Sverige som 19-åring. Efter att ha bildat familj och lärt sig svenska pluggade hon till sjuksköterska och tog sin examen 1989. I 16 år arbetade hon som palliativ sjuksköterska, idag arbetar hon med äldre multisjuka och dementa.

Döden och döendet har hon länge haft på nära håll i sitt yrkesliv. Här delar hon med sig av sina erfarenheter, upplevelser och insikter.