Madonnan i Bollnäs överraskar på offentlig plats

av Katolskt magasin · Publicerat 2018-07-11 · Uppdaterat 2018-07-08

Sedan 2010 finns en stor marmorskulptur av Madonnan och barnet i Bollnäs centrum. Konstverket har väckt mycket uppmärksamhet – något liknande har inte förekommit på offentliga platser i Sverige på omkring 500 år.

Längs riksväg 83 ligger Bollnäs omgärdat av Hälsinglands skogar och åkermark. Den som kommer söderifrån möts först av kanske lite mer väntade landmärken, som Tuppens danskrog med stora glasfönster och en tupp i neon samt tre flaggstångshöga bandyklubbor som lyfter en orange boll mot skyn. Någon kilometer längre fram, vid sjön Vågen i Bollnäs centrum, finns sedan några år tillbaka ännu ett landmärke men av ett helt annat slag och mycket oväntad i det svenska landskapet – Madonnan vid Vågen.

Madonnan står där väl synlig från vägen och håller fram sitt barn mot oss, huggen i vit Carraramarmor med en krona av förgylld brons. Hon står i en koboltblå nisch på en sockel av granit – allt som allt nästan fyra meter hög. Snett bakom henne speglar sig solen i sjöns vatten. Det är en fridfull plats, närheten till den trafikerade vägen till trots.

Madonnan är gjord av skulptören Diana Andersson från Delsbo på uppdrag av Bollnäsbygdens kulturstiftelse 2010. Kronan är gjord av Aurora Hedin.
– Madonnan vid Vågen är den första ma- donnaskulpturen på allmän plats i Sverige på 500 år, säger Diana Andersson när jag talar med henne i telefon. Jag ville att hon skulle kunna tolkas som en riktig katolsk Madonna, fortsätter hon och tillägger att Madonnan är en symbol som alla människor känner igen.

Diana Andersson säger att skulpturen också är en slags godhetsprovokation. Maria står upphöjd men ändå värnlös och håller fram sitt barn, offrande honom till världen.

Nog upplevdes konstverket som en provokation alltid. Precis som det ofta blir kring offentlig konst blev det också en het debatt i Bollnäs när det blev känt att orten skulle få en centralt placerad madonnaskulptur. På insändarsidorna i lokala medier ifrågasattes skulpturen eftersomden uppfattades som just katolsk och man inte såg kopplingen till Bollnäs.

Skulpturen har emellertid en tydlig anknytning till bygdens kulturarv. I Bollnäs kyrka, liksom i många andra kyrkor i Hälsingland, finns Madonnor och Anna själv tredje-skulpturer från 1500-talsmästaren Haaken Gullesons verkstäder.

Diana Andersson ser skulpturen som ett svar till Gulleson 500 år senare. Gullesons Bollnäsmadonna går igen i Madonnan vid Vågens hår, i de gyllene strålar som omgärdar henne och i kronan.
– Hon är också riktad mot Bollnäs kyrka och liksom hälsar på sin syster, säger Diana.

Den offentliga debatten har klingat av sedan länge, men fortfarande hör människor ibland av sig till Diana Andersson.
– Det är människor som åkt förbi och gripits av skulpturen. När min konst gör andra män- niskor glada eller ger dem tröst känner jag att den fyller sitt syfte, säger Diana Andersson och berättar att människor ibland lägger saker vid Madonnan, till exempel ett hjärta med texten ”Tack”, blommor eller ljus.

Hon hade själv velat ha stenbänkar vid Madonnan, vilket inte var ett problem för stadsarkitekt Bashir Hajo, med rötter i Syrien. Det blev dock inte förverkligat. Kommunen betraktar skulpturen ”utan koppling till religiöst eller kyrkligt innehåll” och avslog ett medborgarförslag om bänkar och möjlighet att tända ljus vid Madonnan.

Likväl står hon där, Madonnan vid Vågen, med sitt barn utsträckt mot oss. Invid henne och sjön finns en rastplats. Där träffar jag långtradarchauffören Zbigniew från Polen.
– Visst blev jag förvånad första gången jag åkte förbi här och såg Madonnan. Här! I Sverige? tänkte jag.

Zbigniew tycker om skulpturen. Han har stannat här eftersom det är en vacker plats. Och Madonnan?
– Ja, hon får mig att känna mig trygg på vägen, säger han och ler när han svingar sig upp i förarhytten på långtradaren igen.

Text och foto: Malin Norrby