Infantilt att bedöma människor efter hudfärg

 
Under den här semestern har jag tillbringat ett antal timmar i Vilhelm Mobergs sällskap. Jag har läst alla hans böcker, flera av dem mer än en gång, och nu var det dags att läsa om böckerna om utvandrarna.

Det var inte en dag för tidigt. Att läsa Mobergs mästerverk om denna tid, som präglade inte bara det svenska samhället utan också det amerikanska, är något alla borde göra. Trots att Vilhelm Moberg var en vit man – dessutom medelålders när han skrev sitt stora mästerverk.

Vad har det med saken att göra, undrar du. Och det gör du rätt i att undra. Men faktum är att vita män – och särskilt vita medelålders män – har blivit lovligt villebråd i dagens svenska samhälle.

Det finns gott om skribenter, och även politiker, som skyller allt ont som sker just på vita medelålders män, och som uttrycker sig på ett sätt som, om det riktade sig mot män av annan hudfärg, eller mot kvinnor, skulle anses som grovt kränkande.

Nu senast var det Jens Liljestrand som i Expressen tog sig för skriva en hudfärgsfixerad krönika av det mest infantila slaget. Under rubriken ”Det brinner i hela landet – och jag vet vems fel det är” klargjorde han att de vita männen än en gång bär skulden, och inte bara för skogsbränderna utan för… Ja för allting faktiskt:

”Den här lilla episoden har gjort mig benägen att skylla alltihop – bränderna, kaoset, svälten, bajskorvarna som flyter i toaletten på grund av vattenransoneringen – på äldre vita män. Äldre vita män är den grupp i samhället vars livsstil allra mest bygger på en överkonsumtion av de tre B:na (Bostaden, Bilen, Biffen) och därmed ansvarar för de största koldioxidutsläppen.”

Den lilla episoden, som han nämner, visar sig vara att han stött ihop med ”en äldre svensk man” som förnekat klimatförändringarna. Och redan där haltar förstås slutsatserna betänkligt. För är verkligen ”en äldre svensk man” per automatik just vit?

Vi börjar där. För om det verkligen är Liljestrands uppfattning att det bara är vita män som kan vara svenska har han ett stort problem. Ett besök i någon av landets katolska kyrkor kanske skulle hjälpa skribenten att se Sveriges hela färgskala, och förstå att det finns gott om svenskar som inte är vita.

Då kanske han också skulle inse att en människas åsikter inte har med hans eller hennes hudfärg att göra. Vita män är varken bättre eller sämre än män av annan hudfärg – eller än kvinnor, för den delen.

Då skulle han kanske också överväga att helt sluta att dela in människor efter hudfärg. Historien visar ju med all önskvärd tydlighet att rastänkande enbart leder till katastrofer, något jag förutsätter att han faktiskt känner till. Att bedöma människor efter deras hudfärg är fullkomligt infantilt.

I skrivande stund – och vem vet, medan Jens Liljestrand förbereder sin kommande hudfärgsrelaterade krönika? – arbetar mängder av människor med att släcka skogsbränderna som härjar. Många av dem är vita, medelålders män.

Män som arbetar hårt, betalar skatt, värnar sina familjer, försöker leva ett rättfärdigt liv i all enkelhet och som nu riskerar sina liv för andra. Män som är klumpas ihop till en enda jättestor syndabock för allt som sker i världen. På grund av sin hudfärg.

Har vi inte kommit längre än så?