Katarina av Vadstena

 
Hon var bara 12 år när hon giftes bort. Men Katarina av Vadstena valde att följa sin mor till Rom. Där valde hon ett liv i plikt och kärlek till Gud.

Katarina av Vadstena var ett av Heliga Birgittas åtta barn. Hon föddes 1331, ungefär samtidigt som hennes far Ulf Gudmarsson blev lagman av Närke.

Redan som mycket liten visade hon tecken på att sträva efter ett liv i renhet. Enligt legenden ville hon inte dia sin amma eftersom denna levde ett sedeslöst leverne.

Då Katarina var i tioårsåldern vigdes hennes äldre syster Ingeborg till nunna i Riseberga kloster i Närke. Samma år reste föräldrarna på pilgrimsresa till Spanien, och Katarina lämnades till klostret för att fostras av systrarna.

Enligt tidens sed blev hon tidigt bortgift – hon var bara tolv år när hon vigdes med riddaren Egard van Kyren. Men när hon 1350 ville följa med sin mor på dennas pilgrimsresa till Rom, satte hennes make sig inte emot. När han avled en tid senare stannade Katarina hos Birgitta och blev hennes främsta medhjälpare.

Katarinas liv var ett liv i enkelhet och fromhet och Birgitta var hennes föredöme i allt. Till det dagliga livet i huset vid Campo dei Fiori hörde bön, fasta och vakor och dagarna var strikt uppdelade i tider för bön, arbete, kyrkobesök, tystnad och samvaro – ett klosterliknande liv.

Katarina gick in i sin mors skola på stort allvar och valde pliktens väg trots att hennes hemlängtan stundvis var stor.

Birgitta gick bort 1373, ungefär vid samma tid som klostret i Vadstena började uppföras efter de ritningar som Birgitta tagit emot i sina visioner.

Tillsammans med brodern Birger förde Katarina Birgittas kvarlevor till Vadstena och blev själv klostrets första abbedissa. Hon levde sitt liv i renhet och kyskhet och var mycket generös och givmild mot de fattiga.

Liksom sin mor tog Katarina också emot uppenbarelser och förutsägelser om händelser. 1375 reste hon på nytt till Rom, dels för att utverka Birgittas kanonisering, dels för att få den nya ordensregeln bekräftad.

Den sista tiden av sitt liv var hon svårt sjuk och enligt Vadstena klosters minnesbok avled hon den 24 mars 1381. Tre biskopar förrättade hennes begravning, och många övernaturliga tecken bevittnades vid hennes grav.

Hon skrinlades 1 augusti 1489 i Vadstena och hennes kvarlevor förvaras tillsammans med Birgittas i Vadstena klosterkyrka.

Katarina avbildas i Birgittinordens dräkt, och framställs ofta med en lilja, som ett tecken på hennes kyskhet. Hon har också ofta en hind vid sin sida, och om denna berättas två vitt skilda historier, som också de visar på Katarinas renhet.

Den ena återger hur hon vandrade i skogen medan hennes make var på jakt tillsammans med några vänner. När de tog upp jakten på en hind sökte denna hjälp hos Katarina, som räddade dess liv.

Den andra historien om en hind utspelar sig i Rom. Det berättas att Katarina var på väg till kyrkan och att en adelsman lagt sig i bakhåll för att röva bort henne. Då drog en hjort till sig hans uppmärksamhet och Katarina kunde passera ostörd.

Att Katarinas skönhet tjusade männen är omtalat – romarinnan Francesca Papazuri vittnade vid Birgittas kanoniseringsprocess om hur ynglingar i Rom ofta följt efter Katarina och försökt antasta henne.

Katarina av Vadstena firas den 2 augusti.

 
Text: Bitte Assarmo
Foto: G Freihalter