Låt oss rasa mot kyrkans rovdjur

 
Rovdjur. Det är vad de är, pedofilerna i kyrkan, de som gjort och gör så mycket ont mot så många.

När jag läser om den senaste pedofilskandalen i Pennsylvania känner jag bara hur det blir mörkt. Präster som satt övergrepp i system – och om biskopar som låter det ske – och fasansfulla detaljer som gör mig bottenlöst förtvivlad.

Jag tänker: Hur ska jag kunna fortsätta att vara en del av den kyrka som låter detta pågå?

Så inser jag sanningen. Dessa människor, som missbrukar sin makt, som utnyttjar sin ställning och våldtar barn, de representerar inte min kyrka. De är hänsynslösa rovdjur som duperat sin omgivning och som vanhelgar min kyrka.

Men samtidigt gör de ju tyvärr det – representerar min kyrka. I alla fall på ytan. De sitter där i sina prästklädnader och mörkar och skyller ifrån sig, och drar hela kyrkan i smutsen. Andra präster – goda präster, ljusets präster – och oss alla.

Därför kan jag inte helt avfärda den twittrare som attackerade mig på sociala medier och skrev att ”katoliker vill stoppa aborter för att varje abort är ett barn mindre att våldta”.

Först tog jag mig för pannan. Och ja, jag tycker fortfarande det är en oerhört låg nivå. Men i ljuset av de senaste vidrigheterna som avslöjats känner jag, ju mer jag funderar över det, att det mest av allt är ett (låt vara vulgärt) uttryck för ett sunt raseri mot en kyrka där sådant här bara fortsätter.

Det är kyrkans pedofila rovdjur som bär den yttersta skulden för den här typen av kommentarer som riktas mot katoliker. Det är kyrkans pedofila rovdjur som ger vår kyrka dåligt rykte. Det är kyrkans pedofila rovdjur som får människor att snegla misstänksamt mot katoliker.

Redan för länge sedan har Katolska kyrkans ledning lovat att ta itu med övergreppen och den tysthetskultur som gör det möjligt för rovdjuren att fortsätta jaga och våldföra sig på barn. Men man misslyckas. Gång på gång. Varför?

Uppdrag gransknings Ali Fegan menar i en intervju i Sveriges radio att Vatikanen måste öppna sina arkiv så att transparensen blir total.

Jag håller helt med. Men Stockholms katolska stifts informationschef Kristina Hellner påpekade också något annat lika viktigt: Hur ska vi ta oss an framtiden? Hur ska vi kunna förebygga att sådant här händer igen?

Stockholms katolska stift har en väl utarbetad behandlingsplan när det gäller sexuella övergrepp mot barn, och arbetar ständigt för att förbättra den. Min förhoppning är att transparensen i kyrkan i Sverige ska bli ännu bättre och att vårt stift ska kunna bli ett föredöme för katolska stift i andra länder.

Men det räcker inte. Kyrkan, och påven, har det yttersta ansvaret men vi katoliker måste också våga konfrontera de vidrigheter som drar vår kyrka i smutsen. Vi måste ställa krav på våra präster och biskopar och vi måste sluta ta illa vid oss när sekulära medier, twittrare och andra rasar mot vår kyrka.

Visst, det finns alltid en tendens i svenska medier att uppmärksamma övergrepp som sker i Katolska kyrkan i något högre grad än övergrepp som sker i andra sammanhang. Men varför skulle det vara ett problem? Kanske beror det helt enkelt på att människor förväntar sig att Katolska kyrkan ska vara större än så. Vilket den också bör vara.

Avslöjanden om pedofilskandalerna är inte att smutskasta kyrkan. Avslöjandena är tvärtom något som gagnar oss alla.

Låt oss därför vara tacksamma mot dem som avslöjar vidrigheterna, och låt oss rasa tillsammans med dem, mot kyrkans rovdjur. För ju mer vi rasar, desto större chans är det att vi får stopp på tysthetskulturen som tillåter pedofilernas framfart.