Dödsstraff i ljuset av evangeliet och upplysningen

Charlotta Smeds
Charlotta Smeds, redaktionschef Vatikanradion
 
Under loppet av några sommarveckor tävlade debatten om kyrkans morallära med solen, om vem som var hetast. Mitt emellan firandet av encyklikorna Humanae Vitae’s 50-årsjubileum och Veritas Splendor som firade 25 år, kom nyheten om att påven ändrar en paragraf i katekesen vad gäller dödsstraff.

Redan i samband med 25-årsdagen av katekesen för ett år sedan, uttryckte påven viljan att ändra katekesen i fråga om dödsstraffet: att det inte får förekomma under några omständigheter – ”det angriper människans okränkbarhet och värdighet”.

Den 11 maj godkände påven ändringen under ett möte med Troskongregationens prefekt, kardinal Ladaria, för att sedan underteckna denna, den 1 augusti, på den helige Alfons M. de’ Liguoris dag.

Enligt paragraf 2267 i den katolska kyrkans katekes var dödsstraff tidigare tillåtet i undantagsfall. Katekesen som kom 1992 hade redan ändrats på denna punkt, år 1995, efter påven Johannes Paulus II ord i encyklikan Evangelium Vitae, om att man idag kan försvara allmänheten från förövaren på andra sätt vilket gör anledningen till dödsstraff, ”mycket sällsynt om inte praktiskt taget obefintligt”.

I sitt jultal 1998 vädjade han om ”brådskande och adekvata åtgärder i världen att förbjuda dödsstraffet”, en vädjan han upprepade under sin resa till USA några månader senare.

Även påven Benedict XVI manade samhällets ledare att ”se behovet av att göra allt för att avskaffa dödsstraff”. Troskongregationens prefekt, kardinal Ladaria, pekar på en utveckling i kontinuitet med företrädare, och förklarar att ändringen vill vara ”en impuls till att främja en mentalitet som erkänner varje mänskligt livs värdighet, och i hoppet om att dödsstraffet avskaffas där det fortfarande är i kraft”.

Kardinalen och jesuiten Dulles SJ har utvecklat tanken att det växande motståndet mot dödsstraff i Europa sedan upplysningen gick i takt med att tron på det eviga livet minskade. När döden sågs som den ultimata ondskan, snarare än som ett steg på vägen till det evigheten, kunde utilitaristiska filosofer lätt att förkasta dödsstraff som ett värdelöst ont.

Man kan se förändringen som en moralisk utveckling, men även som en minskad förståelse för synd, skuld och gottgörelse, som är viktiga i Bibeln och den katolska tron.

Även om påven Franciskus agerar ”i ljuset av Evangeliet”, beror avskaffandet av dödsstraffet i de post-kristna länderna nog mer på en sekulär humanism än en djupare förståelse för evangeliet.

Att avskaffa dödsstraffet som en impuls till att erkänna det mänskliga livets värdighet, klingar vackert. Men verkligheten berättar något annat. I Nederländerna och Belgien som var bland de första länderna i Europa att förbjuda dödsstraffet, bedriver man nu dödshjälp.

Det är visserligen något annat, men kanske ändå inte. Det mänskliga livets värdighet är lika utsatt, om inte mer.

Påven undertecknade ändringen i katekesen på Sant’Alfonso M. de’ Liguoris dag. Denna kyrkolärare skrev bland annat ”Apparecchio alla morte” – en vida uppskattad bok om konsten att dö. Med denna, en av 1700-talets andliga skrifter som går under benämningen ars moriendi, hjälper han läsaren leva i förhållande till det eviga livet.

Vår tid bör påminnas om att livet fortsätter, efter att klockorna klämtat för oss på jorden, och att vi därför bör förbereda oss inför det, genom ”att handla i nuet så som vi annars kommer önska att vi hade gjort, efter vår död”. Bland annat genom att försvara det mänskliga livets värdighet.
 

%d bloggare gillar detta: