Dödshjälpsfrågan angår inte bara de troende

Dödshjälpsfrågan är alltför komplex för att man ska kunna diskutera den utifrån ett religiöst perspektiv.

Det är ett argument som jag ofta möter när jag debatterar denna fråga. Det förutsätts att jag som kristen och katolik har en irrationell syn på människovärdet, och att de som avsagt sig all religiös tro skulle vara mer förnuftiga.

Intressant är att jag möter denna uppfattning även hos katoliker. Dödshjälpslobbyn har, på ett försåtligt särr, genom kändiskampanjer och genom att kapa positivt laddade ord, lyckats övertyga även många troende kristna om att dödshjälp är ”värdigt”. Inte ens väldokumenterade rapporter om hur dödshjälp missbrukas i länder som Nederländerna och Belgien tränger igenom faktaresistensen.

Men de har fel. Synen på människovärdet är långtifrån bara en religiös fråga. Om så vore skulle rimligtvis en majoritet av världens sekulära länder redan för länge sedan ha infört dödshjälp. Så är inte fallet. I Sverige är till exempel majoriteten av både riksdagspolitiker och läkare emot införandet av dödshjälp, trots att endast en minoritet av dem uttrycker att de har en religiös tro.

Ateisten och humanisten Kevin Yuill är professor på Sunderlands universitet och författare till boken The Liberal, Humanist Case Against Assisted Suicide. Han har länge engagerat sig mot dödshjälp, och menar att argumenten mot dödshjälp och läkarassisterat självmord är universella och helt oavhängiga religion.

Att dödshjälpsförespråkare så ofta avfärdar argument mot dödshjälp som religiösa beror helt enkelt på att de själva saknar vettiga argument, menar han.

Kevin Yuill är inte ensam om att vara ateist och dödshjälpsmotståndare. Den brittiska skådespelerskan Liz Carr delar hans uppfattning. Liz Carr har själv diagnosen AMC, Arthrogryposis Multiplex Congenita, ett medfött syndrom som innebär en ledfelställning i minst två leder i olika delar av kroppen. Hennes funktionshinder har gjort henne rullstolsburen.

Som funktionshindrad är Liz Carr en frispråkig aktivist mot dödshjälp. Hon menar att människovärdet redan idag är så devalverat när det gäller vissa grupper att det skulle vara direkt olämpligt att ge läkare rätten att döda människor utifrån en diagnos.

Att införa dödshjälp för vissa grupper ger signaler om att dessa grupper har en underordnad betydelse, och att deras liv är mindre värda. Om depression utgör ett ”tillräckligt” lidande för att rättfärdiga dödshjälp – vad händer då i förlängningen med dem som kämpar med depressioner men som vill fortsätta leva? Och om en människa beviljas dödshjälp på grund av blindhet – hur förändras då synen på blinda människor rent generellt?

Liz Carr pekar också ofta på det motstridiga i att det ses som en tragedi när en frisk människa tar sitt liv, men som medmänskligt och medkännande att ge en sjuk eller funktionshindrad människa dödshjälp.

Dödshjälpsfrågan handlar alltså inte om troende mot icke troende – om kristna mot ateister – eller om förnuft mot känsla. Den handlar om demokrati och mänskliga rättigheter – för alla.

Belgien, Nederländerna och Kanada flödar över av exempel på att dödshjälp står helt i motsats till värdighet. Dödshjälpsfrågan kan och ska därför diskuteras ur både ett religiöst och ett ateistiskt perspektiv.