När nu den värsta stormen lagt sig efter dramatiken på ”Ship to Gaza”, kanske bilden kan klarna. En uppgift i den välinformerade israeliska vänstertidningen Haaretz (13 juni) säger att både den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Egyptens regering var emot att blockaden mot Gaza lyfts. Det framkom när Abbas och Obama möttes onsdagkvällen den 9 juni. Det gemensamma intresset i området är att hålla Hamas tillbaka. Hamas har ett utplånat Israel på sitt program och ett vapenskramlande Iran som allierad.

Skälet till blockaden är svårigheten att kontrollera, vad som eventuellt skeppas till Gaza av vapen och krigsmateriel sjövägen. Däremot anser alla att livsmedel, humanitär hjälp och byggnadsmateriel skall få införas, vilket Israel också accepterar förutsatt att införseln går via israelisk hamn och sedan vidare landvägen. Alla inser att den humanitära situationen i Gaza är ohållbar. Israel har lättat på sanktionerna för transporter landvägen.

Vad var det resenärerna på ”Ship to Gaza” egentligen ville?
Å ena sidan definierade man sig som humanitär hjälptransport, men vägrade å den andra att leverera via israeliska Ashdod för normal vidaretransport till Gaza. Å ena sidan skulle en eventuell israelisk bordning mötas med passivt ickevåldsmotstånd, hette det. I stället tog en del militanta aktörer från diverse extremislamistiska grupperingar till våld och skadade och hotade lyncha soldaterna. Nio människoliv föll offer för handgemänget.

Vilka intressen företräddes i aktionen? Bland finansiärerna var en känd antisemitisk exminister i Malaysia och militanta iranska organisationer. Vid sidan om ”fredsaktivister” från bland annat Sverige fanns extrema islamister med ombord. Det var ett blandat resesällskap, med uppenbart olika motiv och agendor.

Palestinierna i Gaza har knappast haft någon nytta av aktionen. I bästa fall har delar av det medförda biståndet skickats vidare till dem från Ashdod. En droppe i havet. Däremot har en våg av kritik mot Israel, ensidiga fördömanden och oförsonligt hat dominerat och tidvis dränkt internationella medier. Annars omdömesgilla personer har överraskat med oformliga uttalanden som överskrider rimliga gränser.

Det är naturligt att kristna palestinier talar för sin sak, som skedde till exempel i det så kallade Kairosdokumentet 2009. Deras mänskliga rättigheter måste självklart respekteras som alla andras. Deras situation är inte avundsvärd. Gör de gemensam sak med politiska krafter nära Hamas, identifieras de inte som kristna utan som hamasanhängare. Sticker de upp mot Hamas, förtrycks de svårt. Deras situation hänger tätt ihop med det storpolitiska spelet i regionen. Hur de gör, gör de ”fel”.

Freden har inte kommit en millimeter närmare genom ”Ship to Gaza”. Tvärtom har positioner hårdnat och fiendskap befästs. Det enda land i världen som oföränderligt hotas med utplåning från kartan blev ännu en gång till strykpojke och hatobjekt. Vad gott kom ur aktionen? Inte mycket för palestinierna, möjligen för Hamas. Internationellt utredande får visa på detaljerna.

Kaj Engelhart