Ett flertal intellektuella på Haiti vill att man slutar att tala om jordbävningen som ett Guds straff. Hur ser Ni på det?
-
Sedan tidernas början är det en normal mänsklig reaktion att tro att en katastrof är ödesbestämd, ett slags kosmisk determinism
som drabbar en enskild, en grupp eller ett land. Att tänka i sådana fatalistiska banor ger lite tröst och befriar från skuldkänslor.
Den motsatta synen är att en sådan katastrof är ett slags straff: offren eller deras närmaste eller förfäder är drabbade av
olycka därför att de har felat. Det kristna budskapet är ett annat: det gäller att kämpa mot olyckan med alla till buds stående
medel.
Kan människan verkligen motverka sådana katastrofer?
Därför skulle det vara fel att koppla samman dessa dramatiska händelser med en gudomlig vrede gentemot syndare?
-
Evangeliet förbjuder oss att tänka på så sätt. Historien om det sammanstörtade tornet i Siloa i Lukasevangeliet (Luk 13) visar
att Jesus tydligt avvisar tanken att offren var större syndare än andra invånare i Jerusalem. Det rör sig om en olyckshändelse
oberoende av personlig skuld. Även om människor spontant frestas att se naturkatastrofer som uttryck för gudomlig hämnd, så
hindrar oss evangeliet från ett sådant synsätt. Det betyder inte att offren var skuldfria, men de var inte mer skyldiga än
andra.
Hur kan tron förklara det?
-
Den kristna tron ger ingen förklaring. Det är en olyckshändelse som inträffar. Den enda kristna reaktionen som motsvarar Guds
budskap är att försöka råda bot på konsekvenserna. Man måste absolut undvika förklaringar, som är ett sätt att slippa ifrån
uppgiften… Leder våra reaktioner till att vi står emot, enade, eller till att vi blir fatalister? Om vi reagerar med att känna
maktlöshet, är vi på fel väg. Att tro att en sådan olycka är en del av Guds plan är fel.
Men var är då Gud? Han tycks vara frånvarande.
-
Gud handlar genom dem som kommer de lidande till undsättning, i den solidaritet som innebär att man svarar på deras behov,
vare sig de är materiella, andliga eller emotionella… Gud handlar inte oberoende av människans förhållningssätt. Bilden av
en Gud som handlar i avskild ensamhet tycks mig inte svara mot den Gud som uppenbaras i bibeln och särskilt i evangelierna.
Jesus helade inte alla, men han gav makten att hela till dem som trodde på det liv han skänkte. Det handlar inte om, vad Gud
gör för dem som lider, utan vad vi gör för dem. Vi måste komma ifrån tanken på ödesbestämmelse, förbannelse, skuld och straff.
(Översättning: Kaj Engelhart)