Som Km har berättat tidigare utlyste påve Benedikt XVI Prästernas år på Jesu Heliga hjärtas dag den 19 juni 2009. Året pågår till samma högtid i år, den 11 juni.

Som skyddshelgon för året valde påven Jean-Marie Vianney som har varit kyrkoherdarnas helgon sedan han helgonförklarades 1925.

Nu har fader Björn Göransson givit ut en skrift med titeln En präst med gudomligt och mänskligt hjärta som är det första mer samlade materialet på svenska om Jean- Marie Vianney.

- Karmeliterna har skrivit om honom då och då och nästa år ger förlaget Catholica ut en bok om hans liv men jag ville att det så tidigt som möjligt under präståret skulle finnas en mer samlad information om denne fascinerande person, säger fader Björn.

Jean-Marie Vianney (1786 -1859) var född i byn Dardilly nära Lyon och verkade som kyrkoherde i över 30 år i en enda församling, Ars i Bourgogne.

”När han komsomny präst till sin församling var det andliga livet där nästan helt dött, men under hans ledning blev det en levande och dynamisk församling.” Så skriver biskop Anders Arborelius på skriftens baksida.

- Jean-Marie Vianney inspirerar präster än i dag, kommenterar fader Björn.

I skriften berättar han ombondsonen som hade stora svårigheter att komma in på prästbanan när han väl fick börja studera i 20-årsåldern.

”Han hade innan dess inte umgåtts med människor som hade haft tid för intellektuella aktiviteter, eller intresse för det. Jean-Marie kände till hur man arbetade på fälten men inte hur man studerade.”

- Han hade svårt för abstraktioner. Filosofi och latinsk grammatik, till exempel, var plågsamt för honom. Men senare skulle hans läsintresse växa och han efterlämnade ett stort bibliotek.

Hans begåvning låg dock inte på det teologiska planet utan på det andliga och pastorala. Det visade sig när han hade kommit till Ars.

Fader Björn skriver om den 31-årige Jean-Maries ankomst till byn, den 9 februari 1818: ”Ars hade vid den tiden 40 små hus och fyra stora krogar. Kyrktornet hade rivits ner under franska revolutionen.”

Jean Marie tog illa vid sig av bybornas alkoholmissbruk och danstillställningar och var oerhört sträng i sina predikningar somtydligen gjorde intryck på ett nytt sätt: ”Människor lyssnade.Deras synder kunde visserligen förolämpa och uppröra moraliskt sinnade människor, men denne präst berördes och blev sårad av synder.”

Här kom en speciell egenskap hos honom fram, menar fader Björn.

- Han kunde göra egen bot för de svaga, som ett offer i det fördolda.

När människor gick till bikt för honom upptäckte de hur djupt han koncentrerade sig på var och en och gav individuella råd till dem.

- I hans själavård fanns ingen slentrian eller likgiltighet. Han hade en stor intuition för vad som var synd och äkta vilja till omvändelse.

Det finns också belägg för att han kunde bota och hela på ett oförklarligt sätt. Så småningom spred sig ryktet om Jean-Maries andliga utstrålning och allt flera pilgrimer sökte sig till Ars.

- Mot slutet av hans levnad kom de i tusental och det var omöjligt för honom att höra alla bikter trots att han satt i biktstolen 15 timmar per dygn.

Han fick hjälp av missionärer som då hade kommit till Ars. Det fanns präster som var avundsjuka på hans dragningskraft. Men många stödde honom också: ”Vid en årlig prästreträtt sade en biskop att han önskade att alla hans präster skulle ha något av Jean-Marie Vianneys galenskap.

Med ordet galenskap menades Jean-Maries istadiga kamp mot ondska och synd och hans extrema asketism, förklarar fader Björn.

- Han sov bara två timmar per natt och åt snabbt, stående, ofta bara potatis, vilket ledde till att han tappade nästan alla sina tänder. Om han fick några kläder skänkte han bort dem.När han inte firade mässa, då han klädde sig i praktfulla skrudar, gick han omkring i en sliten sutan, en ful hatt och trasiga skor. Den sortens asketism behöver inte dagens präster ha som föredöme, påpekar fader Björn.

- Föredömet ligger i hans hängivenhet mot Kristus, i hans sakramentala förankring, i hans pastorala omsorg och – inte minst – i hans sociala kompetens. Han hade mycket humor och kunde njuta av tillvaron.

Visst var hans leverne exceptionellt, och detta mötte naturligtvismotstånd hos vissa bybor somville honomilla.

- Tre gånger försökte han fly från Ars. Alla gångerna kom han tillbaka. Och det var inte av plikt mot sin biskop utan av en längtan att göra Guds vilja. När han firade mässan i Ars igen visste han att han lydde Gud.

Så det var i Ars som Jean-Marie Vianney fick dö, 1859. 1904 blev han saligförklarad och 1925 helgonförklarad.

Birgit Ahlberg-Hyse