Viktigt moment i invigningen. Biskop Anders Arborelius täcker över den plats i altaret där han har lagt ner relikerna. Han assisteras av akolyten Magnus Andersson. Bakom står Sten Cedergren, ständig diakon i Domkyrkoförsamlingen, Magnus Nyman, rektor för Sankt Ilianskyrkan, subsidiar i S:t Lars församling och prefekt vid prästseminariet, samt Göran Degen, prästeseminariets rektor.

Inbäddad i snö, men också i historisk katolsk miljö, tog den nya kyrkan emot invigningsdeltagarna. Biskopen hade promenerat från tåget och passerat gator med namnen S:t Olof, S:t Lars och S:t Johannes och upptäckt att kvarteret där den nya kyrkan ligger heter Kaplanen.

Sankt Ilians katolska kyrka har fått sitt namn efter en 1200-talskyrka vars ruiner finns bara ett stenkast bort, lika nära som Svenska kyrkans huvudkyrka, Vårfrukyrkan. Lite längre därifrån ligger stadsdelskyrkan S:t Lars, som utan kostnad har upplåtits för katolska mässor i 20 år.

Som tack för lånet fick kyrkoherden i Svenska kyrkan Anders Grape en mässkrud med broderier i Mariablått, en anknytning till Vårfrukyrkan.

Skruden överlämnades av fader Magnus Nyman som kom med flera S:t Lars-påminnelser: en relik av helgonet är nerlagd i det nya altaret. Och S:t Lars är namnet på Enköpingskatolikernas moderförsamling i Uppsala.

Den kyrka som nu är Sankt Ilian ägdes tidigare av Enakyrkan, tillhörande pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan, som gav det katolska stiftet förtur vid försäljningen för att bönelivet skulle garanteras en fortsättning. Affären är alltså även den ett prov på sammanhållning mellan kristna och den har kunnat realiseras genom gåvor till stiftet från bland annat Ansgarwerk Schweiz, tyska Bonifatiuswerk , Mariasystrarna   och holländska donatorer.

Tillsammans med en lekmannagrupp har fader Magnus   planerat etableringen av Sankt Ilian och är den som ska ansvara för den andliga delen av verksamheten. Hans tacktal till alla som har bidragit till att förverkliga kyrkan kom i slutet på en högtidlig och glad ceremoni med de många moment som krävs i invigningen av ett katolskt kyrkorum.

När biskop Anders hade fått en symbolisk kyrknyckel av Birgitta Mesch, Göran Markström och Marwan Azzi inledde han mässan med vattenvälsignelse och bestänkning av kyrkorum och kyrkfolk.

I sin predikan gav biskopen, efter sin ekumeniska utläggning, den fysiska kyrkobyggnaden en andlig motsvarighet när han sade att Gud ser varje människa som en sten i sitt bygge.

Så kom Allhelgonalitanian och därpå nedläggandet av reliker, invigningsbönen, smörjelsen av altaret och kyrkväggarna, incenseringen av altaret, ambon och kyrkan, ljuständning, välsignelse av kalkar och, efter kommunionen, invigningen av tabernaklet och tändandet av evighetsljuset.

I högtiden deltog två körer, en församlingskör från S:t Lars och en kör ur den stora grupp burundier som bor i Enköping med omnejd. Kören blev tilltalad på franska av biskopen och en av koncelebranterna, den påvlige nuntien i Norden, ärkebiskop Emil Paul Tscherrig, som hade med sig en hälsning från påven.

Efter den två timmar långa ceremonin bjöds det på festbuffé i ”vinterträdgården”, en glasveranda som löper utefter kyrkans långsida. Det var en välbehövlig lokal när allt folket skulle utspisas.

160 personer deltog i invigningen. Så många blir det inte när de reguljära mässorna tar vid, klockan 11 varje söndag, även om cirka 200 katoliker bor i området.

- Men ett 50-tal kan man nog räkna med. Det tror Maria Otworowska Karlsson som hörde till de gladaste under invigningen. Hon är en av de första som började be för en egen kyrka och som bearbetade både påven och biskopen i ärendet.

- Att det gick så snabbt, bara två år från förslag till beslut, är de många bönernas förtjänst, det är jag säker på, sa Maria.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse