Försiktigt närmade jag mig helgonens skara. Man är lite avvaktande i början av sitt katolska liv. Först så småningom blir de heliga verklighet. Då finns det många att tillgå, tack, tack.

Den heliga Bernadette är den jag älskar allra mest, den jag allra helst skulle vilja bli lik. Hon inger mig en sådan respekt. Jag törs knappt prata med henne, tänk om jag börjar fjanta mig. Bernadette var totalbefriad från tillgjordhet redan när hon levde i Lourdes, nedanför Pyrenéerna, och i Nevers-systrarnas kloster. Fast hon var ju snäll också och rolig så hon småler kanske bara åt mina krumbukter.

Just därför att hon var så liten, from, ödmjuk, rak och lite lunsig blev hon utvald av Gud att få möta hans mor Maria i en grotta i ett berg bredvid en flod och att därefter förmedla det budskap om omvändelse som fortlevt under 150 år fram till denna dag. Under arton dagar knäföll hon i trance, lyssnande till ”Den vackra damen” som bad henne gräva fram källan med det undergörande vattnet och se till att de stora kyrkorna ovanpå berget och under jorden blev byggda – allt för att människor skulle bli friska till kropp och själ. Miljoner människor har sedan dess pilgrimsvandrat till den plats dit Bernadette i februari 1858 gick för att samla ved.

Bernadette var vid den tiden inte bara en fattig flicka från en socialt misslyckad familj, hon kunde inte ens läsa, led av svår astma och var varken talför eller charmig. När Maria till sist berättade vem hon var – ”Que soy era Immaculada Councepciou”– hade Bernadette ingen aning om vad det betydde. Hon hade inte hört talas om kyrkans senaste dogm om Marias obefläckade avlelse. När hon kom till klostret i Nevers fick alla andra systrar olika uppdrag men inte hon. ”Hon duger ju ingenting till”, sa priorinnan. Och ändå? Nej, just därför! Det vet jag ju, ty det är så svårt att avstå från prestigen.

För vad skulle jag ha gjort i hennes situation? Tänk om jag i en vacker syn fått ett himmelskt budskap som jag förmedlat till en omgivning som bara försökte tysta mig? Bernadette blev länge hånad av hopen, hotad med arrest och uppläxad av prästerna. Det var kanske inte så oväntat. Det märkliga var att hon själv stod fast i uppdraget utan att bli bitter. ”Är det tacken?” skulle nog jag ha sagt. ”Okej, då flyttar jag till Tarbes, där fattar man nog värdet.” Mitt i sin litenhet var den heliga Bernadette så stor och stark. Vad jag önskar att jag var nästan lika liten så att jag blev nästan lika stor. Önskar inte du det också?

Heliga Bernadette, bed för oss!

Kerstin Elworth