Hur föreställer du dig en begravningsentreprenör? Som en äldre, strikt och allvarlig person? Det passar i alla fall inte in på Roger Uller som förestår Katolska begravningsbyrån i Stockholm. Han pratar mycket och glatt och skrattar ofta.

Och han är en man som gillar utmaningar! ”Det är omöjligt att starta en begravningsbyrå”, sa någon till honom. ”Det får vi väl se”, tänkte den före detta läraren i ekonomi och juridik, tillika under en period biträdande rektor för den katolska folkhögskolan i Stockholm. Idag äger han några mindre begravningsbyråer och arbetar själv i den katolska.

De människor som han möter kommer ofta också i kontakt med Lisa Wetterberg som arbetar halvtid på Katolska kyrkogårdsförvaltningen, som ansvarar för Katolska kyrkogården på Haga Norra i Solna, eller Norra begravningsplatsen som den också kallas.

Båda menar att deras yrken är ett sätt att tjäna andra.

– Jag har aldrig haft ett arbete som gett så mycket tacksamhet, säger Roger.

– Det är ett speciellt skede i livet när ett dödsfall inträffar. Man är inte lika stark som vid ett bröllop eller dop. Jag vill lyfta fram möjligheter. Sedan får familjen själv tänka, fundera och fatta beslut.

Såväl Lisa som Roger har varit ungdomsledare inom kyrkan. Lisa arbetar också som katolsk konsulent inom Studieförbundet Bilda. Båda kan det katolska Stockholm.

– Man måste vara lyhörd och fråga sig vad det är just den här människan behöver, förklarar Lisa.

– Det är till exempel viktigt att hitta rätt präst. Kyrkogårdsförvaltningen kan vara en tydlig kontakt med kyrkan igen för någon som har varit borta länge. Då är ansvaret stort att hitta en präst som den vidare kontakten kommer att fungera med.

– Människor som kommer till oss kan vara väldigt ledsna och förtvivlade, säger Roger. Andra är arga. Ibland är det splittrade familjer där det kan finnas mycket skuld under ytan. Man tycker att det är jobbigt att behöva ta kontakt med kyrkan. Då gäller det att stödja och hjälpa.

Bekanta har frågat Lisa om det inte är otäckt att arbeta med döden, men så uppfattar hon det inte alls.

– Jag var 27 år första gången jag förlorade någon och det var min mormor. Vi hade stått varandra väldigt nära. Hennes man blev ensam efter 65 års äktenskap. Vår äldsta dotter var i fyraårsåldern och kom på begravningen i vit klänning. Hon tittade sig omkring, konstaterade att alla såg ledsna ut och somnade. För mig är det självklart att barn ska få vara med om det går. Det var hemskt sorgligt, men det var ändå en positiv upplevelse.

– Min personliga erfarenhet är att barn tar förluster mer naturligt, säger Roger. Det brustna hjärtat är gemensamt för barn och vuxna – jag har förlorat någon som jag inte kommer att kunna tala med mera! Men bland vuxna finns det oftare skuld och ensamhet. Då hänvisar vi till prästen eller diakonen. Ofta blir dessutom själva begravningsakten och gemenskapen efteråt något gott. Människor kan säga att det var en fantastisk präst och fin stämning, inte så tungt som de trodde.

Och det kan ju vara dags för döden. Roger berättar om kvinnan på över 90 år som anförtrodde honom: ”Jag längtar faktiskt hem!”

– Sedan jag hittade in i kyrkan är det så för mig också, säger Lisa, även om man kan vara rädd för döden. Meningen är att vi ska hem. Men man kan inte säga det till andra, man måste känna det själv.

Sammanfattningsvis tycker Lisa varken att det är otäckt eller jobbigt att ha kontakt med döden eller sörjande.

– Men visst kan människor gråta hysteriskt i telefonen. Då tar man ett djupt andetag. Är det en kristen kan vi be en bön tillsammans. Man ger det lilla lugn och den ordning som man kan förmedla till någon i kaos och sorg.

Vad som är svårt, det är Lisa och Roger helt överens om, är när ett barn har dött. Roger har barn på tolv och tretton år.

– Jag är professionell i mitt arbete men är den avlidna i mina egna barns ålder eller yngre, då bryter det igenom, även om tron hjälper.

– Det är hjärtskärande när det är små barn och små kistor, säger Lisa. Man vore väl av sten om man inte kände med dem som drabbats! Och det är klart att man känner även med andra som sörjer väldigt mycket.

– Då är det skönt att kunna lämna över till prästerna och diakonerna, påpekar Roger. Att vi är olika parter. Jag har min bit, Lisa sin och själavårdaren sin.

För egen del känner Roger hur olika delar av hans liv har strålat samman i hans nuvarande uppgift. Boupptäckningar har han hjälpt till med i tjugo år. I sin reservofficersutbildning fick han lära sig hur man gräver gravar, hur brevet hem skulle formuleras vid dödsfall och så vidare.

– Att planera och att ta människor kunde jag redan. Det är logistiken som har tillkommit. Det är mycket planering och ett antal kontrollbitar på vägen.

Egentligen kallar han sig hellre för begravningsarrangör än för begravningsentreprenör.

– Jag tycker att vi ska ta hand om vår katolska kyrkogård, säger han också. Den är unik i Sverige och vi bör värna och vårda den.

Tidigare hade den katolska kyrkogården egen personal, som inte bara drev blomster handeln utan också skötte all grävning, kapellvård etc.

– Det var inte görligt längre, berättar Lisa, och verksamheten avvecklades. Stockholms kyrkogårdsförvaltning var beredd att ta över. De fanns redan på plats och vi har ett mycket gott samarbete.

I ett och ett halvt år har Lisa hållit på med att lägga in all information från pappersarkiven i ett datorsystem.

– Jag fotograferar också varje grav och scannar in alla gravbrev. Det känns väldigt värdefullt att förvalta det här kulturarvet. Det är 1 800 gravar och en stor del av Sveriges katolska historia.

Katolska kyrkogården på Haga Norra har varit fullbelagd men genom en översyn har vissa gravar återtagits eller lämnats tillbaka och det har åter blivit möjligt att kunna gravsätta.

Kyrkogården har en speciell karaktär och på sina håll är det tätt mellan gravarna. I mitten, utanför kapellet, står ett krucifix med en ställning i aluminium omkring. Hit kan man gå, tända ljus och minnas de döda som är begravda på annat håll, kanske långt utanför Sveriges gränser.

– I princip dagligen, året om, är det folk där och tänder ljus, berättar Lisa. Ställningen var förut delvis av trä och började brinna ibland. Stockholms kyrkogårdsförvaltning har därför ordnat en ny ställning med två plan för ljus, men det visade sig vara för lite. I år blir det tre plan och plats för ett riktigt ljushav.

Vad som framför allt skiljer den katolska delen från resten av Norra begravningsplatsen är annars att den är så välbesökt.

– Man sköter graven och minnet lever, avslutar Roger, vars familj har en grav på Katolska kyrkogården. Det är en lugn plats, en stunds avskildhet ...

– Och den mest välbesökta delen av hela Haga Norra, säger Lisa.

Anna Dunér