I oktober informerade Socialutskottet och  Statens medicinsk-etiska råd (SMER) om en ny metod för fosterdiagnostik. Ett vanligt blodprov, som tas i graviditetsvecka 7, ger en mängd information om det ofödda barnet, exempelvis blodgrupp, kön, vissa könsbundna sjukdomar och inom kort även om den ofödde har Downs syndrom. Metoden har ännu inte tagits i bruk i full skala, men när det sker kommer man inte att göra lika många riskfyllda fostervattenprov som i dag. Samtidigt räknar man med att man finner flera foster med Downs syndrom, vilket i sin tur leder till att färre barn med Downs syndrom föds. Ty de flesta kvinnor som får veta att deras barn kommer att ha Downs syndrom väljer att göra en selektiv abort. Den erfarenheten har man från de fosterdiagnostiska tester som redan görs (KUB-test, NUPPtest, etc.).

För cirka 40 år sedan introducerades fosterdiagnostiken i form av fostervattenprov i Sverige. Den 27 augusti 1969 pläderade Dagens Nyheter i en ledare för att fosterdiagnostik i syfte att finna (och abortera) ofödda med Downs syndrom borde införas i stor skala. Vi hade, menade DN, goda förutsättningar för detta: en lag som tillät aborter vid förmodad fosterskada och en befolkning med en liberal inställning till aborter. Metoden skulle förhindra den tragedi det, enligt ledarskribenten, är att få ett barn med Morbus Down, Downs syndrom. Dessutom skulle den vara ekonomiskt försvarbar: ”Lågt räknat kostar, med de ambitioner som nu finns, varje svårt psykiskt utvecklingsstörd i framtiden flera miljoner i minskad produktionsinsats, pensioner och omsorger som äntligen tillerkänts dessa handikappade.”

I klartext: Barn med Downs syndrom är en belastning för samhället. De borde helst inte födas.

Artikeln fick stå oemotsagd. Fosterdiagnostiken utvecklades snabbt och under nästan total debattystnad. Nya metoder togs i bruk, antalet fosterundersökningar ökade i och med att allt fler kvinnor fick möjlighet till provtagning. När debatten, för så där 30 år sedan kom igång, var verksamheten etablerad och en del av mödrahälsovården.

I början av 70-talet beträdde vi ett sluttande plan. En verksamhet, humanitärt förpackad, har stegvis lett till ett samhälle där vi anser oss ha rätt att kvalitetskontrollera ofödda, där det anses lovligt att förhindra att barn med Downs syndrom föds – och där det vore naivt att tro att ekonomiska kalkyler inte spelar någon roll. Vi har hamnat i en kluven situation: Samma samhälle, som säger sig ha ambitionen att förbättra livssituationen för människor med olika slag av funktionsnedsättningar, satsar resurser på metoder som syftar till att de inte ska födas. Frågan måste ställas även om den är provocerande: Kan fosterdiagnostik, syftande till selektiv abort, förenas med principen om alla människors lika värde? Den frågan uttalades inte klart vid det seminarium som Socialutskottet och SMER anordnade. Men den fanns i luften. Och arrangörerna – liksom föreläsarna – efterlyste en bred debatt. Denna bör stimuleras.