- Jag har aldrig sett någon så glad över att få möta den uppståndne Kristus som pater Feussner! Det sade biskop Anders Arborelius när han inledde begravningsmässan för Wilhelm Feussner SJ den 21 januari.

Omkring 200 personer, däribland drygt 50 präster, hade samlats för att ta avsked av en älskad själasörjare och ämbetsbroder.

Wilhelm Feussner var född i Tyskland 1928. Han trädde in i jesuitorden vid 19 års ålder. Efter sin prästvigning 1958 var han kaplan i Frankfurt men flyttade redan 1962 till Sverige.

I nära 50 år hade han alltså sin gärning i vårt stift, 18 år i S:ta Eugenia församling i Stockholm, 16 år i Vår frus församling i Västerås, något år i S:ta Maria församling i Halmstad och, som emeritus, i Bromma kapellförsamling från 1997 och fram till sin dödsdag den 5 januari i år.

Begravningsmässan hölls i S:ta Eugenia kyrka. I koret stod en enkel kista och på den var prästämbetets insignier placerade, pater Feussners stola, kalk och det kors som han fick under sin studietid och som följde honom under hela hans prästbana.

I välkomsttalet berättade biskop Anders omsitt sista besök, under julen, vid dödsbädden på Josephinahemmet. Det var då han noterade Wilhelm Feussners vilja till total överlåtelse och längtan efter att få möta Den uppståndne.

Biskopen uppmanade alla att tacka Gud för en trogen tjänare. Troheten och plikten att utföra sitt uppdrag framhöll också kyrkoherden i S:ta Eugenia, pater Klaus Dietz SJ, i sin predikan som kom att utformas som en hyllning till ordensbrodern.

Pater Feussners totala avsaknad av fåfänga var ett av de karaktärsdrag som pater Dietz nämnde.

- På alla bilder ser man hur han håller sig i bakgrunden, med allvarligt ansikte. Han gillade inte uppsluppna samtal och tomt prat. Han gick hellre undan och bad rosenkransen.

Ett annat drag var envisheten.

- Under stiftssynoden och i prästrådet, exempelvis, höll han fast vid sina synpunkter även om han var ensam om dem. Som kaplan och kyrkoherde gick han rakt på sak i sina församlingar, fortsatte Klaus Dietz:

- Barnen komtill undervisning, ogiltiga äktenskap rättades till, tider för mässor och bikttillfällen organiserades. Det blev ordning och reda!

Om Wilhelm Feussner i Stockholm och Västerås hade uppfattats av en del som en sträng och kantig pater verkade han gladare när han hade kommit till Bromma. Klaus Dietz berättade hur han, kanske i påverkan av en karismatisk bönegemenskap, blev förändrad.

- Man kunde ana en försynt humor bakom en sträv fasad. Det fanns en charm i hans korrekta uppträdande.

På Josephinahemmet, vars kapell är en samlingsplats inte bara för hemmets boende utan för katoliker i närområdet, tog pater Feussner emot många för samtal. Och det är som klok och barmhärtig själasörjare vi kommer att minnas honom, framhöll Klaus Dietz.

- Han hade hjärta för dem som kom till honom med sin bedrövelse och hans modell var Maria Consolatrix, de olyckligas tröstarinna.

Pater Dietz vakade hos sin ordensbroder fram till dödsögonblicket och bad rosenkransen med den återkommande bönen ”… nu och i vår dödsstund”.

- Som en sorts sammanfattning av sitt liv hade pater Feussner några dagar innan avslutat ett telefonsamtal med orden ”Deo gratias!” Jesu bleibet meine Freude, Jesus är min fröjd och glädje". Predikan följdes av denna Bachkantat, framförd av en liten kör under ledning av organisten Ulf Samuelsson .

Efter mässan gick bussar till gravsättningen på katolska kyrkogården vid Haga.

Wilhelm Feussners grav var grävd alldeles utanför det lilla vackra kalkstenskapellet och bredvid den grav där kvarlevorna efter hans föregångare på kyrkoherdeposten i Västerås, pater August Adelkamp SJ, vilar.

Kyrkogården fick en säregen atmosfär. De nakna trädens grenar stod som naturliga kors kring gravarna. Snön låg kompakt. Luften var stilla och grå och den råa kylan bet i skinnet. Den stora skaran sörjande köade tålmodigt, i lågmälda samtal, för att ta avsked av den älskade prästen.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Läs minnesord över pater Feussner i Km 2 1010.