Eutanasi är ett grekiskt ord, vars innebörd är "god död". Ursprungligen avsågs åtgärder att med medicinska och andra medel underlätta den döendes avsked från jordelivet.

I nutida debatt används ordet eutanasi om en avsiktlig handling som syftar till att avsluta patientens liv. Röster höjs för att Sverige borde följa Nederländernas, Belgiens och Luxemburgs exempel och legalisera dödshjälp - tillåta läkaren att förkorta en patients liv, detta förutsatt att den vårdkrävande befinner sig i livets slutskede och till följd av hans eller hennes uttalade eller förmodade önskan. Vissa filosofer, som Torbjörn Tännsjö, eller medicinetiker, däribland Nils Lynöe i Statens Medicinsk-Etiska Råd, SMER, pläderar för sådan dödshjälp.

I riksdagen väcks varje år motioner i frågan. Eftersom abort är något som lagstiftningen tillåter "måste vi också tillåta aktiv dödshjälp för gamla och svårt sjuka", skriver centerpartisten Staffan Danielsson (2007/08 So 232) och fortsätter: "Vid dödshjälp kan organen tas om hand, vilket leder till att människor som är i behov av organ överlever."

Det är inte underligt att eutanasidebatten väcker starka känslor. Människor som lever med sjukdomar och funktionshinder kan känna sig ifrågasatta. Av bland annat detta skäl har också handikapporganisationerna kraftigt pläderat mot att eutanasi skulle bli lagligt.

Debatten om dödshjälp fick näring då SMER hösten 2008 i en skrivelse till regeringen, "Avgöranden i livets slutskede", pläderade för möjligheten av läkarassisterat självmord, suicid. SMER:s agerande var föremål för en konferens som Sveriges Kristna Råd och Betaniastiftelsen arrangerade nu i januari, och där representanter för kyrkorna och samfunden ställde sig avvisande till såväl läkarassisterat självmord som legaliserad eutanasi.

Den medicinska utvecklingen kan väcka oro för att "hållas vid liv in absurdum". En värdig död har därmed blivit ett begrepp, något eftersträvansvärt.

Kanske är det tid att reflektera över vad vi lägger in i begreppet. Alla människor av god vilja torde kunna enas om att det handlar om att in i det sista erbjudans god omvårdnad, medicinsk och mänsklig sådan. Katoliken, och många med honom eller henne, tillägger: andlig omvårdnad.

Det av kanslern för Paris-universitetet, Jean Gerson, utgivna verket, Ars moriendi, "Om konsten att dö", fick stor spridning när boken utkom år 1408. I höstas lät Skara stiftshistoriska sällskap publicera en nyöversättning av texten (övers. Per-Axel Wiktorsson). Det är som om avstånden mellan århundradena luckrades upp:

Eftersom det är så att när en människa ligger svårt sjuk och ser ingenting annat framför sig än döden, då brukar hennes goda vänner lägga sig vinn om att vårda hennes läkande och ge henne hälsan tillbaka och friskhet å kroppens vägnar så att hon kan få leva och förlänga kroppens liv, som är alltför kort och snabbt får ett slut.

Mycket mer klokt och nyttigt är det att en sådan sjuk människas goda vänner främjar hennes andliga läkande och skaffar henne andlig hälsa och friskhet å själens vägnar, som förblir vid själen till evig tid. I en sådan människas yttersta tid och största nöd kan man pröva vem som är en riktig och trogen vän.

Det är när någon står ensam med sig själv och sina upplevelser som lidandet blir oförklarligt och till slut outhärdligt.