Det är väl ytterst få katoliker som undgått att märka hur de många skandalerna kring sexuella övergrepp och våldshandlingar mot minderåriga, begångna bland dem som allra mest åtnjöt kyrkans/vårt förtroende, skadar bilden av kyrkan och dess representanter.

Offer som levt och lever med hemliga erfarenheter somingen ville ta del av uppmanas med ens att träda fram med sina upplevelser. Förövare som levt och lever med sina samveten och sin rädsla får nu stå till svars. Dörrar och fönster öppnas, händelser, platser och tider som berör människors innersta kommer i dagen. Äntligen.

Om man hävdar att övergrepp mot minderåriga framför allt sker inom familje- och släktkretsen och bara till en mycket liten del begås inom kyrkan – då bagatelliserar man kyrkans skuldkonto. Vill man ge maximal offentlighet åt övergreppen och ensidigt rikta uppmärksamheten mot överordnade och ansvariga som förtigit och nonchalerat det som hänt – då riskerar man att kyrkan till slut uppfattas som ett näste av pedofiler och deras medskyldiga.

Vi söker efter förklaringar till det inträffade: Oförmåga att hantera och ovilja att ta ansvar för brottsliga handlingar. Förövarnas egenartade och obehärskade sexualitet som drabbade minderåriga i deras vård. Diskretionen, förnekelsen som tycktes gagna den goda saken men i själva verket möjliggjorde nya övergrepp. En tidsanda som var liberal och frestade med ”fri” sexualitet. Att misstankar om övergrepp undanhölls från världslig rättsskipning.

Att sätta in de avslöjade övergreppen i ett sammanhang är lika nödvändigt som svårt. De första som vi bör lyssna till, lära av, ta oss an och bistå med alla tillgängliga medel är de barn och ungdomar som föll offer för övergreppen, i dag som regel redan vuxna.

Går det att alls gottgöra offren? Kanske visade Benedikt XVI på en möjlig väg när han, under sitt besök i Malta i april, vid sidan av det officiella programmet använde 25 minuter åt att lyssna till och samtala med åtta maltesiska män som alla utsattes för sexuella övergrepp under uppväxtåren. Påven grät.

Sexualiteten, en av Guds stora gåvor, är en stark kraft. Genetiska eller existentiella påverkansfaktorer kan göra kraften destruktiv. Därför måste sexualiteten och dess uttryck få plats i kyrkans medvetande, i de troendes medvetande och i rekrytering och utbildning av dem som i kyrkans namn vårdar medmänniskor.

Det går att se ljustecken. Sedan år 2004 finns i stiftet en ”Beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar” som används i utbildningen av anställda och volontärer – i syfte att förutse och förebygga övergrepp.

På 1970-talet (flertalet anmälningar omövergrepp gäller detta decennium) var det relativt lätt att antas för prästutbildning. Sedan dess har, både i och utanför Sverige, kraven på dem som söker sig till ett prästseminarium skärpts betydligt. Ett tre dagars ”genomlysande samtal” med psykolog är i dag ett obligatorium för den som söker sig till stiftets prästseminarium. Under utbildningen följs sedan dessa inledande samtal upp i undervisning och själavård.

Det finns ingen garanti för att övergreppen aldrig kommer att upprepas. Men att våga se och tala också om det allra svåraste kan vara ett steg i rätt riktning. Måtte ”genomlysning” få vara något mera än ett honnörsord.

Och samhällets lagar och principer måste få gälla även inom kyrkan.