I våras besökte EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström Malta. Hon var skakad av vad hon såg. Flyktingar och asylsökande som anländer till Malta från Libyen och Tunisien tas i förvar och stoppas in i läger som inrymts i gamla skolor och militärförläggningar. De får tak över huvudet och mat för dagen men hålls inspärrade i upp till ett år eller ännu längre. Män, kvinnor och barn trängs i fängelselika, trånga utrymmen med bristfällig hygien. Trängseln leder lätt till konflikter, våld och övergrepp mellan de inlåsta.

5 000 – 6 000 afrikanska flyktingar finns på Malta, med en befolkning på knappt en halv miljon. Flyktingarna vill mestadels vidare till andra länder i Europa. Också de som får uppehållstillstånd på ön lever under svåra förhållanden, utan arbete eller stöd till integration.

Frankrike, Tyskland och USA tar emot mellan ett knappt hundratal och några tusen flyktingar från Malta per år. Sverige skickar tillbaka flyktingar, däribland ensamkommande flyktingbarn, till Malta när ön varit deras första asylland, det vill säga deras första anhalt i Europa. Det stämmer med lag stiftningen men innebär ofta en humanitär katastrof. Och det vore möjligt att avstå, med hänsyn till förhållandena där, understryker
kommissionären.

En ljuspunkt i mörkret är Jesuit Refugee Service, JRS, en av ytterst få organisationer som får komma in i förläggningarna. Här kan JRS bistå med juridisk rådgivning och hjälp, med undervisning i engelska och med
sociala och pastorala insatser. De låter flyktingarna känna att de inte är bortglömda. De utbildar jurister och juridikstuderande på Malta i flyktingrätt och stöder och utvecklar kompetensen hos personalen vid förvaren.

Samtidigt satsar JRS, det vill säga lokalt och internationellt verksamma jesuiter och ett antal volontärer, på lobbyarbete inom det maltesiska samhället och internationellt för att väcka uppmärksamhet på bristerna i flyktingmottagningen på ön men också på de europeiska ländernas relativa passivitet i
att hjälpa Malta att ta hand om anlända flyktingar. Malta är ”bra att ha” som första utpost mot flyktingströmmar från Afrika.

Den 20 juni varje år firas Världs flyktingdagen. I år deltog JRS Malta i en ekumenisk böneandakt i staden Sliema till minne av de döda vid EU:s yttre gränser, alltså de många båtflyktingar som aldrig kom fram. I december i fjol sammanställde JRS en dokumentation där asylsökande skildrar sina upplevelser i Libyen på väg mot norr (http://www.jrsmalta.org/Do%20They%20Know.pdf). En skakande läsning.

Flyktingproblemen på Malta är inte bara Maltas problem, inte heller bara flyktingarnas. Europas flyktingpolitik lämnar åtskilligt övrigt att önska. På en konferens i Bryssel den 24 juni med ECRE, European Council on Refugees and Exiles, en samrådsorganisation kring migrationsfrågor i Europa, betonade Cecilia Malmström att det civila samhället har en nyckelroll i migrationspolitiken. Flyktingfrågorna – människornas situation, behov och rättigheter – måste vara mera närvarande i planering och utformning av Europas framtid.

Kaj Engelhart