Vi tar vår utgångspunkt i en nyligen publicerad tidningsartikel där man – apropå att en präst tänktes bikta ett övergrepp han gjort sig skyldig till – kunde läsa: ”Den som prästen hade biktat sig hos var bunden av en tystnadsplikt som bara kunde lösas av Rom.”

Här är det något som missförståtts av journalisten, kommenterar Jorge de Salas.

- Påven kan naturligtvis inte lösa en präst från tystnadsplikten. Ett sådant förfarande skulle ifrågasätta hela botpraxis. Bekända synder vilar under biktens insegel om inte konfidenten själv tillåter prästen att tala.

- Däremot stämmer det att Heliga Stolen blir involverad om en präst skulle offentliggöra vad han hört under bikt. Ett sådant förfarande räknas till delicta gravia: prästens beteende är så allvarligt att han omedelbart
exkommuniceras. Bara påven kan avlösa prästen från den synd han begått.

I sammanhanget kommer Km-skribenten att tänka på en skrivning som verkligen hade kunnat sätta myror i huvudet på läsaren: ”Om en präst skulle yppa vad han hört under bikt skulle han avrättas.” Det är
tur att det finns korrekturläsare: ”Stopp och belägg! Det ska stå avsättas.”

Om prästen i fråga över huvud taget skulle tillåtas återvända som präst är det på villkor att han fortsättningsvis inte hör bikt.

Det är aldrig så att en präst per automatik har rätt att förvalta botens eller försoningens sakrament, säger Jorge de Salas.

Det är biskopen, överherden, som utdelar denna fullmakt, något som blir särskilt tydligt när det handlar om de nyprästvigda. Dessa – som fått ägna delar av seminarietiden åt fiktiva bikter – får ofta tillstånd att ta emot bikt under en begränsad tid efter prästvigningen, ett tillstånd som sedan kommer att omprövas.

- En präst kan aldrig förvalta botens sakrament ”vid sidan av” biskopen.

- Den gamla Codexen var mycket tydlig på denna punkt. Prästen fick höra bikt i det stift han var knuten till men inte under exempelvis pilgrimsresor till andra länder och stift, om inte stiftsbiskopen på plats givit
tillstånd till detta. Den nya Codexen från år 1983 är inte fullt så sträng, detta eftersom prästernas rörlighet blivit större.

Gäller tystnadsplikten också i samband med själavårdssamtal? Frågan har aktualiserats apropå ett av de fall av övergrepp som redovisats inom stiftet under våren.

- Det själavårdande samtalet är inte av sakramental karaktär och alltså inte behäftat med ”sakramentalt insegel” men det är oerhört viktigt att också det som sägs under  ett sådant samtal behandlas med diskretion och med all respekt för konfidenten. Det finns kyrkorättsliga bestämmelser för själavårdssamtalet likaväl som för bikten.

- Om konfidenten i ett själavårdande samtal berättar om ett övergrepp som han eller hon utsatts för ska prästen uppmana till polisanmälan och vara till stöd vid en eventuell anmälan. Han kan dock inte själv
vara den som går in och anmäler, då rörs olika roller ihop.

- Om konfidenten skulle yppa att han eller hon själv förgripit sig på en minderårig, det kan till exempel handla om incest, men inte vill gå vidare till berörda myndigheter, då bör prästen ta initiativet och se till att
anmälan sker.

Hur är det med den form av tystnadsplikt som gäller andra yrkesgrupper, exempelvis läkare? Läkarens sekretess kan brytas om han/hon får kännedom om svårare brott eller när många människors hälsa står på spel, till exempel när en patient visar sig vara bärare av en svårt smittsam sjukdom.

Åter till prästers tystnadsplikt. Var går gränsen mellan bikten och det själavårdande samtalet?

- För oss katoliker är det enkelt. Det som bekänns i biktstolen förblir en hemlighet mellan biktfadern och biktbarnet – och detta gäller även om, i undantagsfall, bikten inte skulle följas av avlösning. Att tystnadsplikten i samband med bikt är total är något som respekteras av nästan alla lagstiftare i alla länder.

- En annan sak är att den biktande bör visa sin vilja till gottgörelse. I extrema fall – om en annan person riskerar att dömas för ett brott som den biktande begått, eller om någon farit så illa av det som nu bekänns i bikten att bara ett offentligt erkännande skulle kunna upprätta honom eller henne – kan prästen kräva att biktbarnet tar an svar för sina handlingar genom att också utåt stå för vad han eller hon gjort. Men prästen själv förblir bunden av sitt tystnadslöfte.

Den kvalificerade tystnadsplikten, som är begränsad till bikten, är en välsignelse, konstaterar Jorge de Salas och pekar på ”Svenska kyrkans dilemma”.

- Svenska kyrkan har introducerat den totala eller kvalificerade tystnadsplikten för alla själavårdssamtal. Men när börjar respektive slutar själavårdssamtalet? Var går gränsen mellan detta samtal och ett kravlöst samtal vänner emellan?

- Vi katoliker drar gränsen mellan bikten och det själavårdande samtalet när prästen tar på sig sin biktstola och säger ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”.

Margareta Murray-Nyman