Ledarkrönika: Vad är det som händer i välfärdslandet Sverige?

Vad är det som händer i välfärdslandet Sverige? Jag talar om den allt hårdare linjen mot människor, barn såväl som vuxna, som behöver assistans för att kunna leva ett värdigt liv. Rubrikerna de senaste månaderna – åren – ger anledning till oro: - Ludwig, 3, är blind och rullstolsburen - får ingen assistans - Emil, 5, måste sondmatas – vägras personlig assistent - Svårt sjuk i Alzheimers nekas personlig assistans Det där är bara tre av en aldrig sinande ström av skrämmande tidningsrubriker. Bakom varje rubrik gömmer sig en människa som, enligt Försäkringskassans tolkning av assistansreglerna, inte åtnjuter samma rättigheter som andra – på grund av en sjukdom, ett handikapp, ett funktionshinder. Att detta ens är möjligt i ett rikt välfärdsland är ingenting annat än en stor skam. Ofta tycks tolkningarna av de nya reglerna vara godtyckliga och kan variera från fall till fall, beroende på handläggaren. Det faktum att man redan har godkänts för personlig assistans sedan flera år tillbaka gör ingen skillnad....
Read More

Ledarkrönika: Djuren betyder så mycket på så många olika plan

Den 23 september firades Franciskusdagen i Kungsträdgården för andra året i rad. Kardinal Arborelius var huvudcelebrant för mässan, där det också, dagen till ära, ingick djurvälsignelse. Det var, precis som förra året, en trevlig och stämningsfull upplevelse och ett evenemang som jag hoppas kommer att bli en tradition. I vårt allt kallare och mer narcissistiska samhälle, där både människor och djur ofta behandlas respektlöst och kallsinnigt, kan Katolska kyrkan vara en god aktör inte bara för människors rätt utan också för djurens. Djuren betyder ju så oerhört mycket för oss människor, och på så många plan. Vi som har hund vet hur det känns att komma hem efter en lång arbetsdag och mötas av en viftande svans och ett kärleksfullt skall. Cynikerna får gärna påstå att det enbart är för att de vill ha mat som mina hundar viftar på svansen när jag kommer hem från jobbet. Själv vet jag att bandet mellan mig och mina hundar är starkare än så. På de...
Read More

Ledarkrönika: Ett barn är ett barn är ett barn

Än en gång ligger abortfrågan högt på agendan i den svenska samhällsdebatten. Orsaken är att det finns ofödda barn som överlever en sen abort. Och frågan som nu debatteras är huruvida vården ska försöka rädda dessa barn till livet eller om de ska lämnas åt sitt öde. Svensk lagstiftning är tydlig, om än inkonsekvent: Abort får göras fram till och med vecka 21, eftersom fostret fram till dess betraktas som något annat än en människa. Från och med vecka 22 anses emellertid fostret vara mänskligt och kan räddas till livet. Det är detta som ställer till problem i vården; den gräns som går mellan graviditetsveckorna 21 och 22. Köer på sjukhusen kan nämligen få konsekvensen att en sen abort utförs först i vecka 22, när det enligt lag är förbjudet. Det är dessa aborterade barn debatten handlar om. Om de visar livstecken när de aborterats – ska personalen då försöka rädda dem eller inte? Svaret borde vara givet. Det borde inte vara särskilt...
Read More

Ledarkrönika: Påve Franciskus ser oss och vill ha oss nära

Det är en spännande tid för Katolska kyrkan i Sverige nu. Vi har just fått veta att påve Franciskus utnämner biskop Anders till kardinal. De känslor som strömmar genom mig är direkt euforiska, och har så varit sedan beskedet kom. Medan jag sitter här vid datorn hoppar hjärtat jämfota inom mig och jag har svårt att hitta orden. När jag ögnar igenom Facebook och andra sociala medier ser jag att andra känner samma sak. Den ena kommentaren efter den andra flimrar förbi och alla andas samma uppriktiga lycka. Undra på det. Utnämningen av en svensk kardinal är historiskt unik. Detta har aldrig någonsin tidigare hänt under Katolska kyrkans långa historia i Sverige. Och bara det är egentligen skäl nog för den lyckokänsla som jag denna sommar delar med alla katoliker i Sverige. Genom att vi nu får en kardinal här i Sverige blir vår plats i den världsvida kyrkan så mycket mer synlig för alla, både inom landet och utomlands. Vi är inte...
Read More

Ledarkrönika: I Guds ögon finns inga hopplösa fall

I påsktider tänker tänker jag alltid tillbaka på min konversion, och kanske ännu mer på det år som gick från att jag kom till tro till dess att jag faktiskt blev upptagen i Kyrkan. Bara det faktum att jag – en uttalad ateist som dessutom var djupt skeptisk till Katolska kyrkan – kunde öppna mitt hjärta för Gud känns än idag helt fantastiskt och nästan osannolikt. Jag brukar tänka – och säga – att om jag kunde bli troende så kan vem som helst bli det. Och det är ju faktiskt sant. Det finns inga hopplösa fall, i alla fall inte i Guds ögon. Jag är också ganska säker på att Gud har humor. Han hade åtminstone glimten i ögat när Han väckte mig ur min slummer, och jag är fullkomligt säker på att Han log i mjugg när jag försökte kämpa emot. För det gjorde jag. Ibland var jag rasande på Gud för att han stört mig. Jag hade det...
Read More