Ledarkrönika: Ett barn är ett barn är ett barn

Än en gång ligger abortfrågan högt på agendan i den svenska samhällsdebatten. Orsaken är att det finns ofödda barn som överlever en sen abort. Och frågan som nu debatteras är huruvida vården ska försöka rädda dessa barn till livet eller om de ska lämnas åt sitt öde. Svensk lagstiftning är tydlig, om än inkonsekvent: Abort får göras fram till och med vecka 21, eftersom fostret fram till dess betraktas som något annat än en människa. Från och med vecka 22 anses emellertid fostret vara mänskligt och kan räddas till livet. Det är detta som ställer till problem i vården; den gräns som går mellan graviditetsveckorna 21 och 22. Köer på sjukhusen kan nämligen få konsekvensen att en sen abort utförs först i vecka 22, när det enligt lag är förbjudet. Det är dessa aborterade barn debatten handlar om. Om de visar livstecken när de aborterats – ska personalen då försöka rädda dem eller inte? Svaret borde vara givet. Det borde inte vara särskilt...
Read More

Ledarkrönika: Påve Franciskus ser oss och vill ha oss nära

Det är en spännande tid för Katolska kyrkan i Sverige nu. Vi har just fått veta att påve Franciskus utnämner biskop Anders till kardinal. De känslor som strömmar genom mig är direkt euforiska, och har så varit sedan beskedet kom. Medan jag sitter här vid datorn hoppar hjärtat jämfota inom mig och jag har svårt att hitta orden. När jag ögnar igenom Facebook och andra sociala medier ser jag att andra känner samma sak. Den ena kommentaren efter den andra flimrar förbi och alla andas samma uppriktiga lycka. Undra på det. Utnämningen av en svensk kardinal är historiskt unik. Detta har aldrig någonsin tidigare hänt under Katolska kyrkans långa historia i Sverige. Och bara det är egentligen skäl nog för den lyckokänsla som jag denna sommar delar med alla katoliker i Sverige. Genom att vi nu får en kardinal här i Sverige blir vår plats i den världsvida kyrkan så mycket mer synlig för alla, både inom landet och utomlands. Vi är inte...
Read More

Ledarkrönika: I Guds ögon finns inga hopplösa fall

I påsktider tänker tänker jag alltid tillbaka på min konversion, och kanske ännu mer på det år som gick från att jag kom till tro till dess att jag faktiskt blev upptagen i Kyrkan. Bara det faktum att jag – en uttalad ateist som dessutom var djupt skeptisk till Katolska kyrkan – kunde öppna mitt hjärta för Gud känns än idag helt fantastiskt och nästan osannolikt. Jag brukar tänka – och säga – att om jag kunde bli troende så kan vem som helst bli det. Och det är ju faktiskt sant. Det finns inga hopplösa fall, i alla fall inte i Guds ögon. Jag är också ganska säker på att Gud har humor. Han hade åtminstone glimten i ögat när Han väckte mig ur min slummer, och jag är fullkomligt säker på att Han log i mjugg när jag försökte kämpa emot. För det gjorde jag. Ibland var jag rasande på Gud för att han stört mig. Jag hade det...
Read More

Ledarkrönika: När terrorn slår till stannar tiden

Det är den 8 april och det är dagen före Palmsöndagen. Det är också dagen efter ett terrordåd som, hittills, krävt fyra människors liv och skadat 15 andra, flera av dem allvarligt. Jag minns, och kommer alltid att minnas, exakt vad jag gjorde i den stund då jag först fick veta – bara några minuter efter att det skedde. Så är det nog för de flesta. När terrorn slår till stannar tiden en stund. För trots att man tror att man är förberedd så är man ju inte det. Någonsin. Och mina tankar går idag till de drabbade, deras anhöriga och vänner. Människor som på morgonen gav sig iväg till jobb, skola, på promenad med sin hund eller kanske bara ut för att shoppa på sin lediga fredag – och som några timmar senare hamnade i en mardröm. Några av dem kommer aldrig mer att komma hem till sina nära och kära. I skrivande stund är det ännu oklart vem eller vilka som...
Read More

Ledarkrönika: Praktiserad dödshjälp blir allt mer absurd

Dödsjälpslandet Holland går från absurditet till absurditet. Nu diskuteras ett lagförslag som går ut på att tillåta alla människor över 75 att få dödshjälp, oavsett hälsotillstånd, om han eller hon har vad som kallas en ”varaktig, välövervägd och inneboende” önskan att dö. Det enda kravet är att personen får klartecken av en ”livsslutskonsult” – som i sin tur får klartecken av en annan ”livsslutskonsult”. Smaka på ordet livsslutskonsult, och känn den bittra, sträva, frätande smaken. Detta är i sanning ett yrke som inte borde existera men som med största sannolikhet har en lysande framtid i Holland och andra dödshjälpsländer. För vilken stat, som slagit in på detta brant sluttande plan, kommer att kunna motstå frestelsen att erbjuda döden som ett alternativ till livet? Det är enkelt att konstatera att dödshjälp blir betydligt billigare än livshjälp – och lika enkelt att konstatera att kronor och ören alltför ofta prioriteras före vård och omsorg. Därifrån till att dödshjälp kan bli ett tvång är steget...
Read More