Teaterrecension: Lysande uppsättning av Noréns ”Och ge oss skuggorna” på Dramaten

Och ge oss skuggorna

Foto: Roger Stenberg

 

Och ge oss skuggorna
Regi: Eirik Stubø
Medverkande: Örjan Ramberg, Lena Endre, Thomas Hanzon, Erik Ehn, Joaquin NaBi Olsson
Plats: Dramatens stora scen
Nypremiär: 27 augusti 2017

Dekoren är avskalad, tonad i svart. På scenen Eugene O’Neill och hans tredje hustru Carlotta Monterey. Hon forcerad i tal och gester, grym i sin svartsjuka och sin törst efter kärlek och värme. Han tyst och oåtkomlig, innesluten i sig själv. De är ensamma i varandras sällskap denna den 16 oktober 1949, då den store dramatikern ska fira födelsedag.

Så inleds pjäsen Och ge oss skuggorna och när O’Neills söner, Eugene Jr och Shane, kommer för att födelsedagen blir ensamheten än mer kännbar. Den ene sonen är alkoholist, den andre narkoman, båda har levt i skuggan av sin far, den store dramatikern. En dramatiker som ännu inte gett världen Lång dags färd mot natt och vars liv nu präglas av bitterhet över sin sjukdom och sin oförmåga att arbeta.

Och ge oss skuggorna är ett av Lars Noréns stora mästerverk, den omskakande och mörka pjäsen om Nobelpristagaren Eugene O’Neill och hans familj. Och det är naturligtvis ingen slump att familjetragedin O’Neill har fängslat Lars Norén. Här ser vi samma dysfunktionella familjesituation som återfinns i Noréns självbiografiska pjäser. Människor som plågar sig själva och varandra, som lever i en tjock sörja av bitterhet över verkliga och inbillade oförrätter, som inte kan gå vidare – som inte klarar att leva. O’Neills söner tog båda sina egna liv, Eugene Jr 1950 och Shane 1977, något som hela tiden kastar en mörk skugga över det som utspelas på scenen.

Alla i ensemblen imponerar. Lena Endre som den passionerade Carlotta, som ömsom spottar ur sig tarvligheter och obarmhärtiga sanningar, ömsom bönar och ber om ömhet. Thomas Hanzon som Eugene Jr, som hela tiden försöker dölja sin ångest bakom patetiska skämt och ett meningslöst orerande om saker som ingen bryr sig om. Erik Ehn som Shane, plågad av abstinens och av sin känsla av att aldrig höra till. Örjan Ramberg som den brutne O’Neill, oförmögen att ge barnen och hustrun det de så innerligt önskar, fast i bitterhet över sin egen barndom och uppväxt. Det är tungt, nattsvart och fullkomligt lysande.

 

Bitte Assarmo

 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: