Ett barn är ett barn är ett barn

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefredaktör

 
Än en gång ligger abortfrågan högt på agendan i den svenska samhällsdebatten. Orsaken är att det finns ofödda barn som överlever en sen abort. Och frågan som nu debatteras är huruvida vården ska försöka rädda dessa barn till livet eller om de ska lämnas åt sitt öde.

Svensk lagstiftning är tydlig, om än inkonsekvent: Abort får göras fram till och med vecka 21, eftersom fostret fram till dess betraktas som något annat än en människa. Från och med vecka 22 anses emellertid fostret vara mänskligt och kan räddas till livet.

Det är detta som ställer till problem i vården; den gräns som går mellan graviditetsveckorna 21 och 22. Köer på sjukhusen kan nämligen få konsekvensen att en sen abort utförs först i vecka 22, när det enligt lag är förbjudet. Det är dessa aborterade barn debatten handlar om. Om de visar livstecken när de aborterats – ska personalen då försöka rädda dem eller inte?

Svaret borde vara givet. Det borde inte vara särskilt komplicerat att välja att rädda livet på ett ofött barn, om detta ligger inom möjligheternas gräns, särskilt när det är förbjudet att abortera. Men eftersom mödrarna har blivit beviljade abort i en vecka då det fortfarande är lagligt menar många debattörer att det skulle vara fel mot dem om det barn de aborterat plötsligt skulle räddas till livet.

Tanken är förståelig. De allra flesta kvinnor som väljer abort gör det under stor vånda och att skuldbelägga dem skulle inte tjäna något bredare syfte. Dessutom ska man komma ihåg att en överväldigande majoritet av dem troligen aldrig kommit i kontakt med den sanna synen på livets okränkbara värdighet och alltså inte ens känner till det ofödda barnets människovärde. Dessutom har de rätt till abort enligt lagen.

Samtidigt är det oerhört skrämmande att människor på fullt allvar påstår att det är fel att rädda livet på ett barn, enbart för att dess biologiska mor av olika skäl valt att inte föda det. När man läser överläkare Annika Lopéz ord i i en debattartikel i Dagens samhälle i augusti blir man mörkrädd:

”För mig som gynekolog och obstretiker (förlossningsläkare) känns det olyckligt att en gravid kvinna, som fattat det svåra beslutet att avbryta sin graviditet, kan riskera att utsättas för ytterligare trauma genom att en neonatalog använder vårdinsatser på det aborterade fostret.”

Själv skulle jag fly all världens väg om jag mötte en läkare som uttalade sig så hjärtlöst. Det som låter som omtanke om kvinnor är i själva verket ingenting annat än ett dåligt maskerat förakt för mänskligt liv. Ett barn som föds fram i vecka 22, och som visar livstecken, är en människa och inte ett ting och det strider helt emot vårdens etik att förvägra någon människa vård. Vem bryr sig om det aborterade barnets trauma? Inte överläkare Lopéz i alla fall.

Det borde vara fullt möjligt att diskutera detta utan att vare sig skuldbelägga kvinnor, eller sätta på dem skygglappar. Ett barn är ett barn är ett barn. Inte förrän vi vågar se detta kan vi få en meningsfull debatt om sena aborter och dess konsekvenser. Då kan vi också bredda debatten och diskutera andra val än just abort, som exempelvis adoption. Det behövs om vi ska få ner aborttalen och undvika att ofödda barn lämnas att dö.

 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: