Jane Austen

Jane Austen

 

Enligt min mening – och många andras – kan man inte läsa något mer underhållande än Jane Austens romaner. Dessa skrevs för tvåhundra år sedan, men de är tidlösa. Jane Austen inte bara roar utan hon har dessutom en märkligt klar inblick i människans moraliska natur, och den är densamma i alla tider.

Jane Austen föddes 1775 i prästgården i Steventon. Hon var dotter till kyrkoherden George Austen och hans hustru Cassandra Leigh. Hon var näst yngsta barnet i familjen. Det var genom fadern, en mycket bildad man, som hennes litterära intresse väcktes. Hon började tidigt att skriva egna små pjäser och stycken för att roa familjen.

Det finns ingenting sensationellt att berätta om Jane Austens liv. Hon bodde i prästgården i Steventon till sitt tjugusjätte år då hennes far överlät sitt pastorat till äldste sonen James och drog sig tillbaka till Bath. När fadern dog fyra år senare (1805) lämnade han änkan och de två döttrarna utan någonstans att ta vägen. Under tre år delade de hus med brodern Francis och hans hustru. Brodern Edward erbjöd då modern och systrarna en stuga i Chawton, på sin egendom i Hampshire. Här fullbordade Jane Austen sina sex romaner. Hon gifte sig aldrig. Mot slutet av sitt liv led hon av ”Addisons sjukdom”, som på den tiden var obotlig. Hon dog 1817.

Hennes författarskap var hemligt. Nästan ingen utanför familjen kände till det. Hon skrev ofta i vardagsrummet som lyckligtvis hade en knarrande dörr, så när hon hörde någon komma gömde hon snabbt undan sina papper. Hon hade inga ambitioner att bli en känd författare. När romanerna publicerades skedde det anonymt, under signaturen ”A lady”. Men hon hade ambitionen att göra sitt bästa, och så här beskrev hon själv sitt författarskap: ”den lilla bit (två tum bred) elfenben på vilken jag arbetar med en så fin pensel att det frambringar lite resultat efter mycket möda”.

Jane Austen var kristen, och hennes kristna världbild märks alltid i hennes romaner. Hon har fasta moraliska principer, men hon predikar inte. Hennes romaner är först och främst underhållning. Hon skrev för att roa: ”Jag skulle inte kunna sätta mig ner och skriva en allvarlig roman med något annat motiv än om det vore för att rädda mitt liv; och om jag vore tvungen att hålla i med det och aldrig fick slappna av för att skratta åt mig själv och andra människor, är jag säker på att jag skulle bli hängd innan jag avslutat första kapitlet.”

Men det finns samtidigt en djupare dimension i hennes romaner. En litteraturkritiker skrev om Jane Austens ”ovanliga förmåga att förena det lätta och det djupa, det enskilda med det allmängiltiga.” Hon är också ett geni när det gäller att porträttera verklighetstrogna personer. När man läser hennes romaner får man intrycket av att personerna hon skriver om är verkliga; varenda en av dem har sitt eget unika sätt att uttrycka sig. Man svävar inte i okunnighet om vilka av hennes romanfigurer som har en god respektive dålig karaktär. Men hon är angelägen om att vara rättvis och visa att även en person med god karaktär kan ha brister och att någon med dålig karaktär ändå kan ha en del positiva egenskaper.

Vissa författare är väldigt självbiografiska i sitt författarskap. Så inte Jane Austen. Man kan till exempel inte identifiera henne med någon av hennes hjältinnor. Och på frågan om hennes romanfigurer var porträtt av verkliga människor svarade Jane Austen bestämt nej. Hon sade att hon var alldeles för stolt över de personer hon skapat för att någon skulle kunna säga att det där är bara ett porträtt av den eller den. För henne skulle det också ha varit moraliskt fel om hennes romanfigurer, som ofta är ganska befängda, skulle ha kunnat identifierats med verkliga människor.

Det gäller nog i synnerhet prästerna. Uppväxt som hon var i ett prästhem är det inte förvånande att det förekommer präster i hennes romaner – en del av dem allt annat än smickrande skildrade. Men är det rätt av en kristen att skriva så? undrade någon. Jane Austen svarade att hon hade den största respekt för prästämbetet och att hon aldrig skulle kunna tänka sig att roa sig på bekostnad av det, men när det gällde själva mannen som innehade ämbetet tyckte hon att det kunde vara tillåtet.

Kanske tog hon ändå åt sig av kritiken, för i Mansfield Park, den allvarligaste av hennes romaner, är hjälten, Edmund, en blivande präst. Hon låter Edmund säga bl a dessa tänkvärda ord: ”En präst kan inte stiga högt inom staten eller den förnäma världen. Han får inte anföra folkhopar, eller slå an tonen i fråga om klädedräkten.

Men det kall som har ansvaret för allt som är viktigast för mänskligheten, enskilt eller allmänt, i världsligt och andligt avseende – som har uppsikt över religion och moral, och därmed över de seder som blir följden av detta inflytande – kan jag inte kalla för ingenting. Om mannen som innehar det är sådan, försummar han sin plikt, avstår från dess rättmätiga betydelse och lämnar sin position för att uppträda som något han inte borde.

Och vad gäller deras möjlighet att påverka allmänhetens seder får ni inte missförstå mig, miss Crawford, eller tro att jag påstår att de alltid har sista ordet ifråga om god uppfostran, slår an tonen i fråga om förfining och hövlighet, bemästrar alla livets skiften. Sederna jag talar om bör kanske hellre kallas uppförande, resultatet av goda grundsatser: kort sagt, verkan av de läror som det är deras uppgift att undervisa om och förespråka; och jag tror att man överallt ska finna att i samma mån som prästerna är, eller inte är, sådana som de borde vara, är resten av landet det också.”

Jane Austen skrev sex romaner: Förnuft och känsla, Stolthet och fördom, Northanger Abbey, Mansfield Park, Emma och Övertalning. Hon är berömd för sitt sätt att inleda romanerna. Med bara en mening träffar hon det karaktäristiska hos en människa eller ett tema. Så här börjar Stolthet och fördom: ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.”

Hennes sista roman, Övertalning, börjar så här: ”Sir Walter Elliot till Kellynch Hall i Somersetshire var en man, som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern.”

Jane Austen kritiseras ibland för att vara begränsad, och visst är hon det – men det är samtidigt hennes styrka. Eftersom hon var kvinna undviker hon scener där enbart män är närvarande, och hon beskriver mest sin egen samhällsklass (den övre medelklassen). Hon försökte aldrig skriva om något som hon inte hade erfarenhet av. Den franska revolutionen och Napoleonkrigen pågick under hennes livstid, men hon nämner dem inte i sina romaner, utan hon skildrar den värld hon kände till – hemmets värld. Hon behövde inga dramatiska händelser.

Författaren Elizabeth Bowen skriver om Jane Austen: ”Män (och kvinnor) i handling var hennes ämne, och med sin livfulla precision placerade hon handlingen där hon, på grund av var hon råkat födas, oftast såg den – i salonger och balsalar, på gräsmattor, på affärsgator. Men vad hon på samma gång skildrade och genomskådade var inte bara en värld, utan världen. Hennes livssyn, även om den var begränsad till, var inte begränsad av, salonger och gräsmattor. Hon anbringar stora sanningar till små scener – så ingen scen förblir liten i hennes händer.”

Jane Austen var ett geni. Genom sina romaner om hemlivet förmedlar hon djupa sanningar om människonaturen, och hon gör det med ett leende.

 

Susanne Södergren

 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: