Det går inte att värja sig mot Marias blick

 

Jag ber dig som läser detta att lägga all teologiskt spörsmål åt sidan under några minuter. Låt oss, efter förmåga, stå fördomsfria och klara inför den där blicken.

Allting som har med vem som tror exakt vad och varför kan vila.

För jag tror det finns läkedom i den blicken. Det finns upprättelse. Det är en uppfordrande och krävande blick. All kärlek, tror jag, är just sådan. Uppfordrande och krävande. Men mer som ett föredöme. Mer som en innerlig, himlagiven förhoppning om att våra liv kan glöda ännu vackrare.

Marias blick är en skatt, en tidlös våg som reser sig genom seklerna, reser sig dov och mäktig och bär både svar och frågor rakt in i mina egna hjärtas stränder.

Den har följt mig från Bibelns sidor, från konstverk i de stora heliga kyrkorna, från väggmålningar, från tiggarnas små kort och lappar där de suttit på smutsiga gator i hela världen. Den har mött mig från Michaelangelos Pieta. Världens mest fulländade konstverk, som jag ser det.

Den har mött mig i drömmar och i stora sorger. Den går inte att värja sig emot. Den är som en vind den där blicken. Marias blick bär en sådan stor sanning och en sådan stor nåd. Den blicken har hela tiden krävt ett svar av mig. Eller det är inte riktigt sant… Den har ställt tusen frågor. Den har skakat fundamentet i tillvaron. Den har varit som en vind som aldrig lämnar de svarta grenarna i mitt liv. Den rister tag i allting som jag tagit för givet. Det mesta vi tar för givet är sådant som gör ont, sådant som skadar oss, sådant som vill förpassa oss i likgiltighet och apati.

Marias blick vill röra vid oss gällande allt det där. Genom hela våra liv, men också genom hennes eget liv. På många sätt är hennes blick en ledsaga genom Bibeln. Hon finns med genom evangelierna, från födsel till död och sin Sons återuppståndelse. Stolthet, mänsklighet, moderskap. Och så allt detta oerhörda mod som skapar en stark känsla av vördnad och helighet inuti alla oss som vågar följa blicken, dröja i den, stanna vid den.

Hennes blick är både ord och tystnad. Det ryms mycket ljud i hennes tystnad. Hennes blick rymmer trons stolta, starka och suveräna nåd, frälsningen som söker oss genom hela våra liv men som många av oss, av olika anledningar, går vilse ifrån, rör oss bort ifrån.

När jag äntligen får ro och stannar och ser mig om och möter Marias blick så händer alltid något väldigt grundläggande inuti mig. Jag kan inte fly den friden. Jag kan inte löpa hysteriskt vidare i en samtid och i ett land som vill tvinga mig bort från allt heligt, allt övernaturligt och allt sakralt. Jag nås av en stilla nåd som sänker min blick och min andning, jag rörs vid av en hand som leder mig ut ur regnet som bara är mitt eget regn och som Gud aldrig ville att jag skulle stanna i.

Marias blick är meningen med allt. Jag kommer ut och in i en gemenskap, ett pärlband av röster, sammanhang och svar som talar rakt in i mitt liv där jag står, just nu och just här.

Jag vågar hänge mig åt den blicken. Jag vågar äntligen se vad Marias blick ser.

 

Marcus Birro