Att förväntas ta ansvar är verklig nåd

Bitte Assarmo, chefredaktör

 
Fastetiden är en speciell tid. Jag upphör aldrig att förvånas och beröras av den lycka det innebär att få gå in i denna tid i fasta och bön och komma närmare Kristus inför den stora påskhögtiden.

Redan innan jag konverterade till den katolska tron hade jag helt klart för mig vad fastan innebar. Det tackar jag mina föräldrar för, för trots att de båda var ateister hyste de en stor respekt och vördnad för den kristna tron, och kanske allra mest för den katolska. Uppvuxna i vad man skulle kunna kalla ”sekulär-luthersk tradition” hade de ändå sammanhanget helt klart för sig, och i sin vishet lät de även mig ta del av det. Därför har den katolska tron aldrig varit främmande för mig.

Jag tänker ofta att det var just på grund av mina föräldrars vördnad för det katolska som jag själv senare kom att söka mig just till katolska kyrkan när basunerna ljöd i mitt öra mitt under fastan 2004. Det var som att komma hem.

Redan där och då, för 14 år sedan, förändrades mitt liv. Och sedan dess har det fortsatt att förändras. På gott och ibland på ont. Ja så är det. Att vara kristen och stå upp för tron är ju inte alltid lätt. Men Jesus sa heller inte att det skulle vara det.

Tron är en ständig resa, som kan vara både förtjusande och skrämmande. Förtjusande därför att den ger så mycket innerlig glädje, som inte kan nås genom någon annan än Jesus. Skrämmande därför att den ständigt utmanar och ställer krav. Men belöningen blir så mycket större i föreningen med Herren i Eukaristin.

För mig är det ofta när livet flyter på som mest friktionsfritt som jag blir mindre uppmärksam på Guds röst. När allt är precis som det ska är det lätt att tänka att man kanske inte har lika mycket att tala med Gud om. Visst, man ber sina böner, man går i mässan, man biktar sig då och då – men sen då?

Och så är det ju det där med tiden också. Allt man har att göra. Det är jobb, tvätt, städning, hundpromenader och det ena med det andra – jag tror jag ber rosenkransen imorgon istället, eller kanske i övermorgon…

Just därför är jag så tacksam för fastan. Denna allvarets tid som kommer till oss just när julfirandet är över, när vardagen är som mest påtaglig – just när vi som bäst behöver Guds nåd. Under veckorna fram till påsk får vi nu möjligheten att åter sakta ner, ta ett steg tillbaka, låna vårt öra till mer än bara bruset.

Vän av ordning kan naturligtvis hävda att det går alldeles utmärkt att själv ”ta sig i kragen” och ändra på det slentrianmässiga beteende som man eventuellt lagt sig till med. Och visst. Så borde det fungera i den bästa av världar. Men nu är vi ju bara människor, och som människor behöver vi ständigt påminnas om Guds vishet och kärlek. Vi har ju så förtvivlat lätt att tro att vi klarar oss på egen hand.

Jag välkomnar fastan och de påtagliga påminnelserna den för med sig. Bön och bot – fasta till kropp och till själ. Alla kan inte göra allt. Och ingen är perfekt. Men just nu har vi en tid till vårt förfogande då vi inte bara får ägna oss lite extra mycket åt vårt böneliv och åt vår botgöring (det får vi ju alltid!) – utan då vi förväntas göra det.

Det finns helt enkelt inget utrymme för undanflykter och ursäkter under fastan. Nu är det dags att ta ansvar. Och det är nåd, det.