Att dö i ett främmande land

 

För 15 år sedan satte jag min fot på en palliativ avdelning för allra första gången i mitt liv. Och nästan från första dagen kände jag att jag har hittat hem. Vårdfilosofin passade mig som hand i handsken. Att se människan i sin helhet, kropp, själ och ande.

Att avsluta sitt liv värdigt, att se människan bakom diagnosen, att skapa en relation och ge trygghet, omsluta med mänsklig värme och omtanke, se och bekräfta närstående, ge information, vara närvarande i svåra stunder. Mina möten under alla dessa år har varit väldigt många. Jag har utvecklats som människa och blivit bättre i min profession. Min personliga utveckling forsätter oavbrutet. Så tacksam för det.

Min invandrarbakgrund har varit till stor hjälp i de flesta möten med patienter från främmande länder. På ett speciellt sätt kunde vi hitta varandra även om svenska språket var obefintligt eller bristfälligt. Det verkade som om vi hade något gemensamt från första början. Det faktum att vi kom från andra länder öppnade upp en osynlig port till en okänd plats där vi kunde mötas i en ordlös dialog, trots att vi stod på olika sidor av livet. Jag i egenskap av sjuksköterska och de som svårt sjuka patienter som skulle avsluta sina liv i ett land långt ifrån sitt eget.

Jag har ställt en rak fråga om hur det känns att dö i ett främmande land, till en stolt kvinna från Sydamerika. Hon tittade förvånat på mig med sina mörka ögon:
– Frågar du mig?! Jag vet inte det, jag har aldrig varit med om sådant förut! Jag har aldrig varit döende förut, jag vet inte vad jag ska känna eller hur jag ska känna det!

Trots att detta hände för väldigt länge sedan upplever jag ändå känsla av skam över min klumpighet och taktlöshet, över min okunskap. Jag fick en tankeställare och lärde mig en läxa. Än idag minns jag hennes mörka ögon och hennes kroppsspråk som talade om för mig att jag inte var riktigt klok.

En annan gång blev jag uppläxad vänligt men bestämt av en anhörig:
– Det passar sig inte att prata om döden, att någon ska dö. Man ska inte ställa en sådan fråga till någon som är döende. Man ska bejaka livet och hoppas på ett mirakel. Man ska uppmuntra att inte ge upp, att äta mat för att bli starkare.

Det var ett bra råd, när jag tänker efter. Den har jag alltid med mig även om jag inte håller med och har en annan åsikt.

Respekten och acceptansen för andras olikheter i sådana sammanhang har jag skaffat mig genom utbildning och självklart i möten med människor från andra länder. Det är ett stort hinder att inte kunna prata med den man möter men man kan föra dialog ändå. Med några få ord på det språket hen talar, gester, genom att läsa av varandra. Alltid. Man kan vårda också.

Jag säger inte att detta är lätt men det går. Men kulturskillnader kan också bli källan till missförstånd och missnöje. Även om vi alla strävar efter att bemöta alla med öppet sinne och kunskap om andra kulturer, det kan bli fel ändå.

Dessa berättelser återspeglar min verklighet ur mitt perspektiv som sjuksköterska.

Till minne av R

Du kommer liggandes på en bår, två främmande män kör båren genom korridoren in på ett rum som väntar på dig. Fint, ljust rum, eget badrum och toalett. Fin säng med fjärrkontroll och upphängd platt TV. Du blundar hela tiden. Du är liten, har ett runt, svullet ansikte, tandlös mun. På huvudet blommig sjalett som har åkt nerför pannan.

Du är klädd i fint, vitt nattlinne och på fötterna har du ljusa halksockor. Om halsen en enkel silverkedja med litet kors på. En svärdotter följer med transporten och berättar lite om dig. Du är född i Mellanöstern, pratar endast arabiska, kan varken skriva eller läsa. Du har bott i liten etta och det har gått bra fram till för några månader sedan. Då blev du väldigt sjuk, fick ont i magen.

Du har obotlig cancer. Men du vet inte om det berättar svärdottern vidare. Det blir bäst för dig att inte veta.

Du har ont, jag ser det. Du låter klagande, säger något på arabiska till svärdottern. Jag hämtar en smärtstillande injektion och sticker dig i benet. Sedan väntar vi några minuter. Jag ser hur dina plågade ansiktsdrag slätas ut, du blir lugn. Du sträcker fram dina armar mot mig, jag hör dig säga habibi, habibi..

Du vill ge mig en kram, jag sträcker mig fram till dig och du klappar mig på kinden. Jag tar tag i dina händer och lägger märke till hur små de är. Vi håller varandras händer en lång stund, våra blickar möts. Jag ser rakt in i dina mörka ögon, jag ler och får ett stort leende tillbaka.

Det finns en i personalen som kan några ord på arabiska, hon tar hand om dig ofta. Matar dig med svensk husmanskost, för du tycker om all mat säger sonen, men inte fisk. Ger dig mediciner, tröstar.

Jag vill också vara delaktig i din omvårdnad och upprepar de arabiska orden som någon skrivit ner på en bit papper. Fonetiskt uttal för mat, smärta, medicin.

Du får besök ofta av din familj och på vår inrådan får du besök av en präst från församlingen. Men inte alla dagar har gott slut. Jag vet att nätter är jobbiga. Du gråter förtvivlat och ropar ord obegripliga för oss. Vi ringer din son mitt i natten och han pratar med dig. Du vet inte varför du här, du vill hem till dina barn, du vill att de ska komma och hämta dig säger han.

Ingen kan komma till dig mitt i natten men imorgon bitti kommer någon. Men det är ingen tröst, du är som ett litet förtvivlat barn, ensamt och övergivet. Ge mamma en lugnande säger sonen. Och vi gör det.

Dagarna går och du blir sängliggande. En dag slutar du att äta och ta mediciner. Du blir mer och mer frånvarande, orolig, verkar ha mer ont. Vi lindrar smärtan och tar hand om dig.

En morgon slutar du att andas. Det är över. Du har ditt vita nattlinne på dig, din blommiga sjalett och dina gråa halksockor när du lämnar avdelningen. Två främmande män kommer och hämtar dig på en bår. Vem var du? Vad har du varit med om i ditt liv? Hur många barn har du tagit hand om och tröstat? Hur mycket mat har du lagat och hur många brödlimpor har du bakat med dina små händer? Vad har du haft för drömmar? Vi kommer aldrig att få reda på det.

Till minne av J

Du är en papperslös flykting. En kort, smal kille som ser frisk ut. Vi vet ingenting om din bakgrund. En lördag flyttas du över till oss från Karolinska i Solna för fortsatt vård som det kallas. Du har inget personnummer, bara reservnummer.

Du har flytt från ett land i centrala Afrika för några månader sedan och nu är du här. Som alla andra ligger du på en bår när du kommer och blir visad in på ett rum. Du pratar ingen svenska men skaplig engelska. Vi skakar hand men våra blickar möts aldrig.

Du går fram till sängen och lägger dig i fosterställning, drar filten över huvudet. Du vill vara ifred. Det kommer vänner som tillhör din kyrka och hälsar på dig. Ingen av dem känner dig tillräckligt väl för att kunna berätta något mer om din bakgrund men någon berättar att du har en liten dotter i det land du kommer ifrån.

Du lämnar nästan aldrig ditt rum, du söker aldrig kontakt med personalen, ibland känns det som om du vill göra dig osynlig. Vi försöker ta reda på vilket ditt modersmål är och slutligen får tag i en tolk men tolksamtalet blir inte av eftersom ditt tillstånd försämras. Du skickas akut till Karolinska.

Några dagar senare är du tillbaka. Vi ser hur dålig och kraftlös du har blivit på kort tid. Du ligger i sängen för det mesta och blundar. En morgon larmar du och ber att få hjälp till toaletten. Jag och min kollega hinner knappt ta tag i dig för att du förflyttar dig själv med oanade krafter. Där tar alla dina krafter slut och du dör i våra armar. Vi lyfter dig tillbaka till sängen och efter ett tag ditt hjärta slutar slå och andningen upphör.

Till minne av M

En sen eftermiddag får vi samtal från teamet att en ung patient måste in akut. Hemsituationen är ohållbar och vården omöjlig att ge hemma. En stund senare kommer du på bår, jag möter upp på rummet. Du är okontaktbar, andningen rosslig.

Medan ambulanspersonalen lyfter över dig till sängen och övervakar dig springer jag till medicinrummet och hämtar läkemedel. Du ska få lindring. Kommer tillbaka och ser att hela rummet är fylld med dina närstående, både män och kvinnor i olika åldrar. Runt sängen sitter svartklädda kvinnor och gråter tyst, på en stol i fotändan sitter en kvinna, håller i dina fötter och gråter förtvivlat. Din mor kanske?

Jag tittar runt och frågar om någon i rummet pratar svenska. Får ögonkontakt med en man och en kvinna och uppfattar att de pratar svenska. Vi går ut och jag frågar om dem är släkt med dig. Det är de inte, de är bekanta men kan tolka åt alla övriga.

Jag talar om att du är döende, att jag måste komma fram till sängen för att ge dig lindring. Alla flyttar på sig och jag kommer fram och börjar administrera läkemedel. Jag känner hur luften i rummet håller på att ta slut, hur allas förtvivlan och sorg tilltar i styrka. Sorgen i rummet känns nästan fysiskt, förtvivlan och gråten tilltagit.

Jag stannar kvar en stund men samtidigt känner starkt att min närvaro är överflödig just nu. Jag lämnar rummet och låter dina närstående leva ut sin sorg. Utanför rummet träffar jag kvinnan som pratar svenska. Hon ber om ursäkt å sina landsmän vägnar:
– Vi sörjer så, vi gråter och låter väldigt mycket, vi gör så.

Jag frågar om det är ok att jag stänger dörren till rummet för att skona alla andra patienter och deras närstående från gråten, förtvivlan och skriken. Samtidigt informerar jag henne att jag lämnar alla i fred nu och väntar på klartecken från dem ifall någon undrar över något. Det är ok, hon går in och stänger dörren efter sig.

Luften går ur mig helt. Vad har jag varit med om egentligen? Vad ska jag göra nu? Hur ska jag bemöta alla sörjande?

Får oväntad hjälp från mannen som tolkade. Han kommer ut och jag hinner ställa några frågor om hur familjen vill ha det. Får lite vägledning och kortfattad information och efter några minuter lämnar alla avdelningen.

Efter ytterligare ett par timmar lämnar också du, M, avdelningen. Vem var du, M? Vilka var alla andra som slöt sig som en ring runt din säng? Vem var mannen som i sin hjälplöshet och förtvivlan slog sig själv? Det finns ingen som kan ge oss några svar. Men jag vet att du kommer alltid att bli älskad och saknad av din familj.

 

Maria Borowski

 

Om Maria Borowski:

Maria Borowski föddes i Polen 1960 och kom till Sverige som 19-åring. Efter att ha bildat familj och lärt sig svenska pluggade hon till sjuksköterska och tog sin examen 1989. I 16 år arbetade hon som palliativ sjuksköterska, idag arbetar hon med äldre multisjuka och dementa.

Döden och döendet har hon länge haft på nära håll i sitt yrkesliv. Här delar hon med sig av sina erfarenheter, upplevelser och insikter.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: