Dominikansystrarnas roll i samhället

På stiftsgården Marielund är öppenheten stor mot sökande människor från olika trosriktningar.

Proselytism, mission eller evangelisation? Det är frågan när dominikansystrarnas roll från 1931 och framåt diskuterades i Katolsk historisk förening utifrån syster Katrins bok.

Under programmet i S:ta Eugenia framhöll syster Katrin två händelser som blev särskilt betydelsefulla för systrarna: beslutet 1951 om religionsfrihet, som fick laga kraft 1952 och som innebar frihet att utöva en religion eller övertygelse, och Andra Vatikankonciliet som pågick i sessioner 1962-65 och som öppnade katolska kyrkan mot det moderna samhället.

Under 30-och 40-talen talades det om ”katolska faran” och häftiga debatter rasade i media om katolikernas arbete som många ansåg vara proselytverksamhet.

Innan lagen om religionsfrihet trädde i kraft var systrarnas möjligheter att arbeta i det svenska samhället mycket begränsad, påpekar syster Katrin:
– Före 1952 hade katoliker inte rätt att vara lärare vid statliga skolor.

Ett exempel på förändringen var att syster Ingrid Grave, iklädd ordensdräkt, 1958 kunde bli lärare i latin vid läroverket i Karlstad. Syster Katrin skriver i boken att detta var en sensation vid ett svenskt läroverk: ”Ingen annanstans i Sverige hade något liknande förekommit.”

Utöver sina pastorala insatser har systrarna gjort bestående avtryck inom undervisning, media och ekumenik.
– Det som i dag är Katolska Pedagogiska nämnden, KPN, började i liten skala i systrarnas hus på Villagatan, påpekar syster Katrin.

Kontakten med samhället via det tryckta ordet stod främst syster Catharina Broomé för. Förutom de böcker hon gav ut om katolskt tros- och kyrkoliv medarbetade hon länge i Katolsk kyrkotidning, föregångare till Katolskt magasin.

När pater Dominik släpper in publiken handlar flera frågor om Marielund, där öppenheten mot sökande människor från olika trosriktningar yppade stora andliga behov. Syster Katrin berättar att 90 procent av dem som kom till kurser och reträtter var icke katoliker.
– Särskilt efterfrågade blev kurser i kristen djupmeditation som hade introducerats i Sverige av bland andra karmelitbrodern Wilfrid Stinissen. Hos oss leddes de av syster Monica Bexell.

På Marielund fanns även ett ekumeniskt samarbete kring liturgiskt nyskapande och många icke katoliker deltog i tidegärdsbönen, minns syster Katrin.

Under några år på 1980-talet arrangerade Marielund veckoslutsprogram i studier med rubriken ”Kvinnligt-manligt i kyrkan”.
– Systrarna undvek medvetet ordet ”feministteologi” som kunde ha uppfattats som polemiskt eller militant. I stället användes ordet ”kvinnoteologi”, berättar syster Katrin.

Flera av kursernas föreläsningar publicerades i fyra häften med rubriken Kvinnan i kyrkan – bidrag till katolsk kvinnosyn.

En annan fråga gäller huruvida kurserna på Marielund ledde till att många konverterade till Katolska kyrkan. Nej, inte många, men en del gjorde det efter en lång process, är syster Katrins svar:
– Vi har aldrig medvetet bedrivit mission i den snäva meningen att folk skulle bli katoliker. Men systrarnas närvaro, deras sätt att leva i bön och förkunnelse, visa på Jesu liv i ord och handling, var en mission i sig.

När det gäller framtiden för dominikansystrarna måste syster Katrin måste svara att återväxten inte är bra.
– Det är den inte i någon apostolisk orden i Europa och Nordamerika. Systrarna gjorde ett försök att starta föreningen Dominikansystrarnas vänner men den rann ut i sanden.

Syster Katrin är dock inte pessimistisk när det gäller ordenslivets fortsatta existens i en eller annan form. Hon menar också att så mycket finns kvar av det som dominikansystrarna har byggt upp att deras anda lever vidare:
– Elden har inte slocknat.

Birgit Ahlberg-Hyse