Längtan efter en okatolsk påve

Bitte Assarmo, chefredaktör

 
Den 13 mars var det exakt fem år sedan kardinal Jorge Mario Bergoglio valdes till påve. För oss katoliker i Sverige har det förstås varit några väldigt speciella år med en helgonförklaring, ett påvebesök och för första gången någonsin en svensk kardinal. Det har förändrat den svenska bilden av Katolska kyrkan i grunden och det har blivit uppenbart för alla att svenska katoliker inte alls är en isolerad grupp.

Påvens popularitet når långt utanför katolska kretsar och många ser upp till honom som sin andlige ledare. I Sverige innebär det dock ofta att han tillskrivs uppfattningar som är önskvärda enligt det sekulära tankesätt som råder för stunden.

En god påve är, enligt svenska mått mätt, en påve som vill förändra Katolska kyrkan så att den helt enkelt blir mer lik det svenska samhället.

Allt för ofta är det ickekatoliker som utnämns till ”påveexperter” när svenska medier skriver om påven. Det innebär att det mesta som skrivs om honom i sekulära svenska medier präglas av en sekulär, luthersk eller postluthersk agenda. Det är ett slags önsketänkande om att Franciskus ska vara något mer än ”bara” katolik.

Inte sällan tycks ”experterna” tro sig ha en alldeles särskild insikt i påvens önskningar och strävanden och antyder att påven vill luckra upp de katolska värderingarna, det förstår ju alla utom katolikerna själva.

Påve Franciskus själv tycks dock inte ha samma uppfattning utan står, precis som sina företrädare, upp för de grundläggande katolska värderingarna. ”Att vårda varje livs helighet som en skatt, från befruktningen till den naturliga döden är det bästa sättet att förhindra varje form av våld”, twittrade han vid ett tillfälle och sammanfattade det vi katoliker tror och alltid har trott på.

I Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) påminner påven om att kyrkan alltid står på de allra svagastes sida – inte minst de ofödda barnen, som är de mest hjälplösa och svaga bland alla. Påve Franciskus är alltså mycket tydlig med att abort inte är acceptabelt och säger att det är inte framåtsträvande att tro att man kan lösa problem genom att ta människoliv.

Påven står också upp för varje människas rätt att följa sitt samvete och har vid flera tillfällen fördömt alla försök att hindra denna grundläggande mänskliga rättighet. Alla försök att hindra samvetsvägran (så som exempelvis sker i Sverige) är förföljelser från en ”förklädd framstegskultur”, har påven sagt.

Idag, när debatten om dödshjälp aktualiserats, kan det också vara på sin plats att understryka påve Franciskus ställningstagande mot dödshjälp.

Att döma av vad som sker på sociala medier tycks även många katoliker vara obeslutsamma när det gäller denna form av nedvärdering av mänskligt liv, och blandar stundom ihop den med att avsluta en medicinsk behandling. Men påve Franciskus är mycket tydlig även i denna fråga.

I november förra året slog han fast den katolska läran när han, i ett brev inför ett möte med Världsläkarföreningen, förklarade att dödshjälp alltid är fel. Däremot ”finns inget tvång att under alla omständigheter ta till alla tänkbara behandlingar”, klargjorde påven.

Efter fem år med påve Franciskus kan vi alltså konstatera att vår påve är katolik. Om någon nu trodde något annat.

Bitte Assarmo