Påve Franciskus vision: helighet i det vardagliga

 
Med den nya exhortationen Gaudete et Exsultate, har påve Franciskus gett en vision av helighet som något mer än enbart särskilt heroiska bedrifter eller exceptionella mystiska erfarenheter. Helighet är snarare något som kan åstadkommas i de konkreta detaljerna i vardagslivet, som när en kärleksfull förälder uppfostrar sina barn eller när man visar en vänlig gest.

Att bli ett helgon handlar helt enkelt om att visa samma barmhärtighet mot andra som Gud visar mänskligheten, enligt Franciskus. Barmhärtighet är, som Franciskus fastslog inför Barmhärtighetens år 2016, ”evangeliets bultande hjärta”.

Detta är ett budskap som talar till människor överallt, även till dem som befinner sig utanför kyrkan och som söker. Frågan är hur man kan försäkra sig om att det inte bara förblir ord på ett papper, utan också börjar genomsyra kyrkan på alla nivåer. Det är där Missionaries of Mercy kommer in i bilden.

Missionaries of Mercy är en ny kår, bestående av stifts- och ordenspräster från olika ordnar, som instiftades på askonsdagen 2016. Tanken var inte att Missionaries of Mercy skulle bli en ny orden, eller ens en rörelse, utan snarare ett informellt nätverk av präster som inom ramen för sina befintliga omständigheter skulle ta på sig ett särskilt ansvar för att bli ett slags barmhärtighetens redskap.

Påven gav prästerna särskilda befogenheter, som att ta emot bikt överallt i världen, utan tillstånd från de lokala biskoparna, och även att häva vissa påföljder som normalt endast påven får häva.

Till en början var projektet tänkt att pågå under Jubelåret, men Franciskus beslöt sig senare för att förlänga det och göra Missionaries of Mercy till en permanent närvaro i Katolska kyrkan.

Kanske ser påven sig själv som den andlige generalen, som går ut i strid för barmhärtighetens evangelium och prästerna i Missionaries of Mercy som hans fotsoldater. Allt som allt är de tusen präster, vars främsta uppgift är att göra försoningens sakrament tillgängligt för så många som möjligt.

I mitten av april träffade Franciskus sina fotsoldater i Rom, och gav den audiens i Vatikanens Sala Regia för att därefter fira mässa med dem i Peterskyrkan. Under talet till prästerna instruerade han dem på ett sätt som tydligt visar hur viktig visionen som nedtecknas i Gaudete et Exsultate är för den typ av kyrka han vill leda.

Han började med att lovorda prästernas arbete och berättade att han hade fått ta emot många rapporter om att konversioner ägt rum tack vare deras tjänst. Därefter fortsatte han till sin hjärtefråga, att erbjuda försoning. Det är livsviktigt, förklarade han, för ”kyrkan kan inte, får inte och önskar inte skapa några hinder eller svårigheter som står i vägen för människors möjligheter att få Guds förlåtelse”.
– Gud behöver människor som bär Hans förlåtelse och Hans nåd in i världen, sa Franciskus.

För att effektivt kunna göra det måste man själv vara djupt medveten om att man själv redan erfarit Guds nåd på ett djupt personligt plan, sa påven. Det betyder inte att man ska vara nöjd med synd eller misslyckande, utan att man har förståelse för att alla människor, förr eller senare, längtar efter att bli förlåtna.
– Det handlar inte om att anpassa sig till tanken på att vara en syndare eller rättfärdiga det, för då upphör konversionens kraft. Men vi måste hela tiden påminna oss själva om kärnpunkten: Gud har varit barmhärtig mot mig, sa påven.

Precis som han gjorde i Gaudete et Exsultate varnade Franciskus Missionaries of Mercy för ”neo-Pelagianismens” korrumperande effekter – det vill säga tanken om att människan kan uppnå helighet på egen hand, enbart genom handlingar, och utan Guds inblandning.
– Försoning är inte, som vissa tror, vårt privata initiativ eller frukten av vår egen hängivenhet. Om vi tror detta faller vi i den fälla där vi överskattar människan och glömmer att det är Gud som är Frälsaren och inte vi själva, sa påven.

Franciskus har ända från början, när det gäller de pastorala och politiska prioriteringarna, varit en påve för den lilla människan. Tillsammans med innehållet i Gaudete et Exsultate visar hans budskap till prästerna i Missionaries of Mercy att han nu också försöker lägga fram en andlighetens väg för just den lilla människan.

En väg till helighet både för världen och, på ett speciellt sätt, för de präster som ser det vardagliga som nyckeln till allt.