Natur & Kultur: ”Anledning till självkritik”

I stort sett fungerar läroboken Impuls bra. Men det finns anledning till självkritik, menar Magnus Öljemark, förlagsredaktör på Natur & Kultur.

Det var journalisten Nuro Kino som först uppmärksammade religionsboken Impuls, som används i grundskolans år 7-9, och där kapitlet om kristendom inleds med texten till Ebba Gröns låt ”Häng Gud”. Kristna elever har känt sig kränkta, och många troende kristna har också ställt sig frågan varför just kristendomen introduceras på ett så provocerande sätt.

Magnus Öljemark förklarar att tanken inte varit att provocera. Tanken har istället varit att utifrån den rådande kursplanen skapa ett undervisningsverktyg som ger kunskap och som fångar upp de olika aspekterna av religion:
– Vi har byggt kapitel utifrån ett ”intro” som ska slå an tonen, i kristendomskapitlet är det de olika Jesusbilderna som är brännpunkten. Ebba Gröns text, Rochas bild av den torterade Jesus och på det motsatta uppslaget den uppståndne Jesus i statyn i Rio. Det är de första två som väckt känslor och också anstöt.

Katarina Lycken Rüter, en av bokens författare, säger att tanken med att använda Ebba Grön-texten var att försöka få syn på det som är omskakande, och kanske provocerande med kristen tro, inkarnationen och Gudslidandets vidd:
– Vår tanke var absolut inte att provocera kristna elever utan att bidra till en synvända, att synliggöra det förgivettagna och möjliggöra tanken ”det finns de som kritiserar kristendomen för att Gud är så långt bort och inte bryr sig, och så är kärnan i den religionen precis tvärtom?” förklarar hon.

En av frågorna kring läroboken har varit varför man förhållit sig olika till de olika religionerna och valt mindre uppseendeväckande introduktioner till exempelvis islam och buddhismen,. Magnus Öljemark förklarar att det har med kursplanen att göra:
– När det gäller kristendomen har den institutionella synvinkeln lyfts fram till tydligare. I kursplanen står tydligt beskrivet att kapitlet om kristendomen ska omfatta tiden från enhetskyrka till religiös mångfald. Detta finns inte med när det gäller de andra religionerna. Man kan säga att kristendomen alltså betonas lite extra, och får ett lite större utrymme när det gäller olika perspektiv och olika diskussionsvinklar. Och då får ju också frågorna om makt och överordning en framskriven plats.

Eftersom detta saknas i de övriga religionerna hade det varit fel att börja med något liknande i dessa introduktioner, menar Magnus Öljemark.
– Ja, som jag ser det och tolkar kursplanen utifrån min roll som förlagsredaktör så finns det en betoning på att kristendomen ska beskrivas på ett annat sätt. Men jag tycker inte riktigt att det genomsyrar hela kristendomskapitlet, säger han.

Katarina Lycken Rûter menar dock att man även i andra kapitel använt sig av liknande introduktioner. Judendomskapitlet börjar med ett Gertrude Stein-citat ”Vad ska man med rötter till om man inte kan ta dem med sig?” och ett bildcollage med en mindre svartvitbild från en tågperrong med människor på väg in i en godsvagn med säckar av personliga tillhörigheter och en större färgstark bild där en man bär en Torahrulle i synagogans gudstjänst, blicken fäst mot iakttagaren.
– Det är också en slags ”synvände-uppslag” (som kan kritiseras – att ständigt förknippa judisk identitet med Förintelsen är ett felgrepp), säger hon.

Hinduismen inleds med en gatubild med stark rörelseoskärpa och antydd rörelse samt en uppräkning av sinsemellan motstridiga trosuppfattningar, som alla ryms inom hinduismen.
– Även detta är ett sätt att få en synvända kring det som är ”enhet” och ”tydlighet” i våra försök att sortera och förstå religiösa uttryck och sammanhang. Sämst har vi lyckats med kapitlen om buddhism och islam, förklarar Katarina Lycken Rüter.

Magnus Öljemark menar att det finns anledning till självkritik:
– Texten av Ebba Grön och, för all del, krucifixet av Rochas, står i vägen för vad vi egentligen vill, nämligen att föra ett samtal. Ett annat kapitel i boken heter just ”Konsten att samtala”. När vi då hamnar i den här typen av känslor stöter man bort en del. Det kanske är så att om man ska ha med den här typen av svåra texter och bilder, så borde de kanske hellre ligga i lärarens handledning och inte vara det som eleverna möter först, avslutar Magnus Öljemark.

Bitte Assarmo